Lenas Värkstad

har den sista tiden så hemskt ont lite överallt, rygg, knä, ben, fötter mm mm…

Så klart att man blir deppig då.

Min smärtläkare skickade mig till psyk för att jag skulle få något som piggade upp mig. Har ni hört det förr?? I alla fall kom jag dit efter ca tre månader, en skapligt trevlig läkare som tyckte att jag var deprimerad. Hon bytte ut mitt anti-depp piller Cipralex mot Effexor och nu mår jag sämre än tidigare. Bra piller det där…. not!

I morgon ringer jag dit och beklagar mig och talar om att jag vill byta tillbaka igen. Blir väl vilda protester, men jag orkar inte ha det så här.

Inget fel på mina assistenter, de är hur bra som helst (Idag har Malin1 skurat badrum och köksluckor medan jag sov). Tackar Malin!!

Men glad? Hur känns det att vara riktigt glad? Det vet jag inte längre.

Orkade bara en halvtimma på rehab idag, sen var jag helt färdig. Hela veckan är det något att göra.

JAG ORKAR INTE!!!

Av Mary Stevenson

En natt hade en man en dröm,

Han drömde att han gick längs en strand

tilsammans med Gud.

I skyn fick han se glimtar och

scener ur sitt liv.

Fr varje scen, noterade han att det var två

par fotsteg i sanden; ett par tillhörde mannen

och det andra tillhörde Gud.

Han såg då att många gånger fanns

det bara ett par fotsteg.

När den sista scenen ur hans

liv hade visats för honom

tittade han tillbaka på

fotstegen i sanden.

Han noterade också att det var under

hans jobbiga och ledsna tider i livet

det bara fanns ett par fotsteg.

Detta bekymrade honom och

han frågade Gud om det. “Gud, duhar

sagt att när jag beslutade att följa dig,

skulle du gå med mig hela vägen.

Men jag har sett att då jag har haft

jobbiga tider i livet, finns där

bara ett par fotsteg.

Varför lämnade du mig näär jag som

bäst behövde dig?”

Gud svarade: “Mitt dyrbara, älskade

barn,  Jag har lovat att alltid vara med dig.

Under de tideer av lidande, då du bara ser ett

par fotsteg,

det är då jag bär dig”.

Idag tog Malin 1 min Cleo (bilen) till besiktningen. Jag var lite pirrig, det är jag alltid när det gäller detta ärende, går nästan hellre till tandläkaren. Väntade mig något som skulle åtgärdas.

Men så ringer hon!! Det blev tvärstopp, KÖRFÖRBUD!

Bilen hade inga bromsar!

I går när vi åkte till träningen var allt OK men nu var det nada. Det var läckage på en längsgående bronsledning och vad jag begriper så är detta boven. Om det inte finns bromsolja utan luft i ledningarna blir det ingen bromsverkan. Kan det vara så enkelt att bara byta det läckande röret,  fylla på olja och lufta bromsarna?

Bilen står nu i alla fall hemma hos Malin 1, hennes sambo skulle kolla på den. Jättesnällt. Att man ska vara så hjälplös när det gäller fel på bilen. Den ska bara funka.

Det här gjorde nu så att det blev ingen Alpha-kurs idag, inget bad i morgon heller. Kanske lika bra det för snön ska vräka ner till lunch. Det har redan börjat snöa, förresten…. Bara elände idag.

Men jag kom ihåg att ringa och försäkra Zorro, lika villkor som Lakrits. Bäst att ha dem försäkrade ifall de skulle bli sjuka eller skada sig, annars kan det bli dyrt.

/Lena

Nu har livet börjat för mig med saker att göra de flesta dagarna i veckan, ja, till och med på helgerna.

Måndagar: träning i sjukgymnastikens lokaler. Och där körs det hårt med mig, träningsvärk som 17 efter.

Tisdagar: Alpha-kurs på kvällen. I morgon även bilbesiktning (håll tummarna för min bil Cleo).

Onsdagar: Bad i terapibassängen. Vet inte än hur det blir, första gången nu på onsdag.

Torsdag denna vecka: TANDLÄKAREN!!  HU och brr, men nödvändigt. Har inte varit på flera år nu.

Fredag ledig!!!

Men till detta kommer att jag måste handla i slutet av veckan. Har lovat  kompisen BB att hon kan få låna bilen en sväng på fredag.

Nu vet jag i alla fall att jag har valt ut rätt assistenter. Malin 1 på heltiden och Malin 2 på halvtiden. Båda gillar katter, ett måste här. Malin 2 har tre egna katter och vet det mesta om dem, hon lär mig massor. Malin 1 har haft katt och vet också en del om hur de funkar, annars är det hästar som gäller för henne. Båda är duktiga på matlagning, Malin 1 ger mig nya tips om maträtter jag aldrig har testat. Även hon som ska hoppa in vid sjukdom och ledigheter blir nog bra.

I dag har jag ringt och beställt tid för kastrering av Lakrits, det blir den 11 feb. Malin 2 jobbar, det blir bra. Lite senare är det Zorros tur. Det ska öppna en ny smådjursklinik här i stan, det behövs, de öppnar inte förrän den 2:a mars, så länge kan jag nog inte vänta med Lakrits, han har börjat visa tecken på könsmognad nu.

I går kom Malin 1 och hälsade på ridande på en häst. Han var jättefin och lagom stor. Han fick en knäckemacka av mig, det låter så gott när de tuggar knäcke. Sen kom min granne A ut med sockerbitar dessutom. A var till sig över att få träffa en häst. Det var nog höjdpunkten på hans vecka.

Jag måste få gnälla lite också. Har fått nya symptom som jag ine känner igen. Jag får områden på kroppen som jag helt tappar känseln på, sist nu på höger höft, har haft andra ställen också men inget så långvarigt som detta. På vänster hand är ju lillfingret och halva ringfingret bortdomnade, går även ner i handflatan. Nu har det börjat pirra så smått även i höger hands fingrar, lika som det började på andra sidan. Undrar vad det är?

Annars så är det jämna plågor med resten av kroppen + nu träningsvärk också. Ingen vits att klaga på smärtis heller, inte efter det svar jag fick i mellandagarna: “Hon får väl stå ut”,när jag blev utan medicin.

Trodde inte att jag hade så mycket att skriva, men tydligen hade jag det.

Over and out/Lena

Har nu haft min assistent Malin i 3 dagar och det känns jättebra. Vi har redan gjort en hel del tillsammans.

Samma dag som Malin böörjade kom även min sjukgymnast och då gjorde vi upp om att jag ska träna i gymnastikhallen på måndagar och i badet onsdagar. Få se hur jag orkar det…

På tisdagar f o m den 26:e jan börjar vi alphakursen tillsammans, då går hon hem vid 14 och kommer tillbaka till 18 och är med mig till 21.30. Sen kan jag kanske komma iväg på högmässa eller Thaizee på söndagarna. Kommer nog att bli riktigt religiös på kuppen!

Malin hade fått reda på vem som ska byta av henne, det blir också en Malin. Lätt att komma ihåg namnen, Malin 1 och Malin 2.

Idag hade jag tid på psykmottagningen efter en remiss från min smärtläkare. Jag frågade varför jag var där, fick då veta att han ville höra om jag kunde få något mer stämmningshöjande. Jag ska försöka med Effexor, men det är ju som jag sa åt psykdr, helt beroende på hur ont jag har hur mitt humör är. Och det förstod hon.

Jag ska i morgon ta hem en kattunge på prov! Få se hur Lakrits tar det. Det är meningen att han ska få någon att leka med och inte vara sova hela dagarna. Lakrits har det tråkigt nu och det är det som jag ska försöka hjälpa. Hörde (tror det var av Malin) att det snart kommer en lag på att katter inte får vara ensamna, de ska alltid vara minst 2.       Snart ska Lakrits till vet för kastrering också, inte glömma det.

Det var lite nyheter från mig så kram på alla/Lena

ps. Jag fick två ljudböcker av en mycket snäll bloggvän häromdagen. Tack än en gång!

Nu kommer jag inte ihåg om jag tidigare har nämnt något om min vänstra hand. Har jag redna tjatat om den så ber jag om ursäkt.

Det är i alla fall så att hela lillfingret,  halva ringfingret och lillfingerskanten av handflatan är bortdomnade. Det känns som tandläkarbedövning som nyss har börjat släppa. De senaste dagarna har det börjar göra ont också. r jag ute i minusgrader så fryser jag så att det värker om de delarna. Är jämt kall om den också.  Enligt R, min sjukgymnast, kommer det från armbågen och är inte så mycket att göra åt. Jobbigt är det.

För några dagar sedan högg det till i en muskel i höger arm, den som fäster armen vid skulderbladet (Kommer ite ihåg vad den heter). Sedan dess är armen nästan obrukbar, i varje fall om jag måste ta i som t ex att stödja mig när jag reser mig upp. På måndag kommer sjukgymnasten igen, något nytt att ta upp varje gång verkar det som.

Jag har ju en tarmsjukdom, Collagen Colit, som kommer i skov. Har nyligen haft ett par jobbiga dagar, men nu är det tvärstopp i stället. Vet inte vilken fas som är värst.

I alla fall kom mina piller i går med posten. Äntligen! Jag tog genast en dos. Svaret jag fick av min smärtläkare var inte så kul precis: ” Hon får stå ut och ta en Alvedon om det blir för jobbigt”:  Till saken hör att han mycket väl vet att jag sedan flera år tar maxdos Panodil, och vad skulle det ha kunnat hjälpa om jag haft möjlighet att ta en??  Det bevisar bara att han inte förstår min smärta ett dugg.  Nu har jag varit tuan baksträngsstimulatorn som en test sedan igår, ingen skillnad på smärtan alls. Vad var det jag sa åt läkaren? Att jag inte tror på den. Då blev han ju sur och grinig och påstod att i så fall kunde han inte hjälpa mig alls. Då blev jag rädd och lovade att använda apparaten trots allt. Att man ska vara så beroende av en människas humör?

En mycket bra sak inträffade i dag (passar definitivt inte in i en gnällblogg!)

Min personliga assistent, Malin, börjar på tisdag!! Det ska bli så bra, så bra. Bastiderna är 8 till 16, sen ska det pulas lite med tiderna så jag kan gå min alpha-kurs på tisdag-kvällarna och kunna gå på Thaizee-mässorna varannan söndag kväll. Det ska vara 60 timmar i veckan så Malin måste ha en avbytare och så någon vikarie vid sjukdom.

Detta alltsammans blev 399 ord, jobbigt nog att läsa så nu räcker det.

/Lena

Detta kan bli en Trettondagshelg att minnas länge.

Jag skickade in en beställning via nätet på mina värkmediciner för leverans i brevlådan. De skulle ha kommit idag! Vilket de inte gjorde!

Jag ringde apotekets upplysning för att kolla om de kommer i morgon. Det kunde hon inte lova.

Saken är den att i morgon bitti tar mina piller slut. Kommer det inget med posten i morgon heller då vet jag inte vad jag ska göra. Apoteket här i Söderhamn har dem inte på lager, de är beställningsvara så det hjälper ju inte mig att gå dit.

Någon som har ett tips vad jag ska göra om det inte dyker upp ett paket i lådan i morgon?

Eftersom jag hörde på Karlavagnen igår som handlade om förväntningar på 2010-2019, gör jag i stället en blick bakåt i tiden. På det som varit under det första decenniet på 2000-talet. Det kanske kommer lite i ologisk ordning och inte på dagen rätt heller.

År 2000 sålde Bert och jag vårt hus. Vi orkade inte med det längre, det var en av hans söner som köpte huset. Vi flyttade in till Centrum till en lyxlägenhet med bubbelbad och separat duschrum. Vi trivdes jättebra där. Men Bert blev sjukare och sjukare, han hade Diabetes typ 1 och hjärt-kärlsjukdomar. Han hade opererat bypass och även halspulsådrorna på båda sidor. Mer och mer insulin gick det åt också. Men han gick ut med hunden ibland och satt gärna vid datorn och tog ner musik (Vi visste inte då att det var olagligt).

En septembermorgon 2003 skulle jag väcka min man Bert. Det visade sig att han hade somnat in för gott under natten. Jag hade inget hört och han låg som alltid med händerna under kinden, det såg ut som om han sov. Han kan inte ha känt något alls. Det tog helt bort min dödsångest i alla fall. Sedan blev det naturligtvis begravning och det var jobbigt.

Under 2005 flyttade jag till en tvåa med kompisen BB som granne, där trivdes jag aldrig riktigt. Kändes som jag var tvångsförflyttad till ett “dåligt” område. Jag ställde mig nästan på en gång i bostadskö till det område jag nu bor i. Fick en trea här 2007.

2007 fick jag min första attack av Meniéres sjukdom. Det blev så illa att jag föll hårt ner i asfalten och fick en subbarack-noidalblödning i hjärnan. Hamnade en veckan på NIVA i Uppsala, sen en vecka i Bollnäs. Hem utan uppföljning. Jag hade restsymptom som yrsel, fumlighet och talsvårigheter. Jag har fortfarande svårt att skriva för hand och finmotoriken är usel. Kan t ex inte handarbeta mer, vilket är synd. Det hade ju varit bra terapi nu när jag mest bara sitter…. och sitter.

Efter detta repade jag mig aldrig. Blev i stället bara sämre och sämre, framförallt fysiskt. Psykiskt var det lugnt. Precis som om kroppen bara kan känna det som är värst för ögonblicket. Ryggen började spöka mer och mer och det gick ner i ben och fötter också.

Kom till smärtmottagningen under 2008 fick en TENS- apparat som inte hjälpte ett dugg. Piller och mer piller, starkare och starkare. Våren 2009 fick jag en tillfällig baksträngsstimulator inoperedad för test om jag skulle vara betjänt av en permanent sådan. Testen visade fina resultat och i maj fick jag min nya apparat inopererad. Det blev en stor besvikelse! I stället blev jag nu åter sämre än tidigare. Mer piller. Och stimulering trots allt. Nu kör jag apparaten dag och natt och till vilken nytta undrar jag.

Mellan där så blev min hund, min älskade Totti, svårt sjuk. Det visade sig att hennes hjärta inte orkade. När jag tog henne till veterinären kunde hon inte gå. Det gick så fort, på en dag från frisk till dödssjuk. Det fanns inget att göra annat än att låta henne slippa lida mer. Hon somnade i mitt knä, vad jag grät. Faktiskt mer än när Bert dog.

Efter ett tag skaffade jag en valp, kallade honom Pajas, en blandras. Jättesöt och gullig. Men min försämring fortsatte och jag var tvungen att hitta ett nytt hem åt honom. Jag kunde inte hinna med att gå ut med honom när han pep. Hittade en trevlig tjej som tog över honom och det verkar gå jättebra.

Utan djur kunde jag inte vara så nu har jag en katt som fyller 5 mån den 3:e januari. Det är en blandning mellan mor Maine Coon och far Exotic, så det blir nog en stor katt. Lakrits heter han. Han är ganska reserverad mot främlingar men blir bättre och bättre. Han är väl mysig och kelig mot mig, men en hund är han inte. Annars har jag haft hund nästan ända sedan jag kom till Sverige igen.

Hemtjänst har jag haft i ökande grad efter olyckan 2007, nu gick det inte längre så jag begärde personlig assistent. Och den 22:a dec nu i år fick jag ett positivt besked. Jag fick det, 60 timmar i veckan. Nu ska jag leta ut folk, heltiden har jag hittat, det är värre med deltiderna. Men jag ska få hjälp av LSS-chefen som kommer hit den 7:e januari.

Det blev en lång historia och säkert har jag glömt mycket men i stora drag så är det väl vad som hänt. Få se nu vad nästa decennium för med sig.

Jag känner som sagt, lite ångest över nyåret. Eller rättare sagt över Januari.

Ska då hitta mer folk till att jobba för mig. Heltiden är redan löst, men halvtiden? Pratade idag med kommunens handläggare i LSS frågor och hon hade som förslag att jag låter några av hemtjänstens personal ( som jag väljer ut) dela på den tiden. Men jag är lite rädd att det blir hattigt och osäkert.  I varje fall kommer hon hit den 7:e jan för att hjälpa mig med att göra ett schema och andra saker. Jag vill att M, heltiden, är med då.

Förhoppningsvis blir det bättre, ja, det blir det. I vart fall slipper jag klä av mig halv 8 på kvällen och sitta och frysa tills jag nattar vid 23-tiden. Det får väl bli nattpatrullen sak om inte annat.

Nu igen är det svårt för mig att läsa, kan inte koncentrera mig för 5 öre (är det någon som kommer ihåg att det har funnits 5-öringar, t o m 2-öringar. Man kunde få kola för det.) Jag vill ju så gärna läsa, köper böcker och lägger på hög. Men lusten räcker inte till för att jag ska ta tag i det. Har försökt med Dan Browns senaste, tror att tjockleken på boken skrämmer mig. Skulle kanske satsa mer på ljudböcker?

Här ligger Lakrits och kikar på vår frukost. Men han blev utan!