Zorros äventyr.
Har inte haft så mycket nytt att komma med den senaste veckan, därför tystnad från mig.
Men idag så har Zorro blivit kastrerad, ID-märkt och vaccinerad. Han fick fem strutor mot smärta med sig hem, det fick inte Lakritz.
Det blev lite kaos när de skulle iväg. Malin 2 stoppade (med möda) katterna i varsin transportbur (Lakritz skulle ha sin andra vaccineringsspruta). Men hon var snabbt tillbaka, med Zorro i famnen. Han hade brytit sig ur sin (min) bur, tur var det att Malin fick tag i honom. Det blev så att vi tog ur Lakritz ur Malins bur, satte in Zorro i den och Lakritz fick vänta med sin spruta tills Zorro skulle hämtas, några timmar senare. Malin åkte hem till sig och tog med sig hennes andra bur åt honom. Då gick det bra. Jag kunde inte följa med för rollatorn stod i bilen och tog plats och den skulle jag ha behövt om jag skulle med.
Veterinären, som var samma gulliga tjej som hjälpte mig när Totti var så sjuk att inget fanns att göra, hade gjort en stor undersäkning av Zorro och konstaterat att han var mager, glanslös päls och väldigt liten för sin ålder. Han har mask!! Och vi som avmaskade båda katterna i lördags. Men denna mask har han a ntagligen fått via sin mamma vid diandet. Nu ska jag ge honom en dunderkur med Axilur tre dagar i följd. Och jag måste via Malin 1 tala om för kattmammans ägare att hennes katt antagligen har mask, likaså Zorros syskon.
Nu är Zorro slö, men har ätit massor men inte kissat än. Vad jag vet i alla fall...
Social kväll.
I kväll har jag varit "telefon-social". Kände för att prata med folk och vad gör jag i sådana lägen? Jag ringer upp någon/några.
I kväll blev det först brorsdottern M. Sen bror B med fru och så äldste sonen I. Sonen pratar jag ju rätt ofta med, så där var det inga funderingar på hur jag mår. Desto mer av den saken i de andra samtalen då.
M, som är sjukgymnast, tror att mina domnade fingrar kommer från nacken. Skulle inte förvåna mig om jag stenos där också.
Alla är överens om att de personliga assistenterna gör mig mycket gott. Och det sstämmer ju!!
Nu är jag så trött att jag sitter här och somnar mellan raderna. Men lägger jag mig nu så vaknar jag i svinottan. så lite till måste jag stå ut med. OM det går alltså, tvivlar nu....
Träningvärk
På rehab gympan i måndags blev det lite för mycket tror jag. Först länge med barren och olika redskap, sen till lut en balansövning som var både rolig och jobbig. Bland annat skull vi stå i ring och sparka bollar till varandra. Låter väl som ingenting men det var så svårt att spark med vänster ben och ha hela balansen på höger sida. Det var tur att det stod en sjukgymnast bakom mig då.
I går kväll var det Alpha kursen, som handlade om bönen och hur, när och varför man ska be. Interessant. Men om vanligt är det alltid samma person som pratar sönder diskussionen. Mer får och vill jag inte säga. Man kan inte älska alla här i världen... Jag fick väldigt ont redan när vi satt och åt soppan och värre blev det eftersom kvällen gick. kl21 var det slut och alla for hem. Väl hemma visste jag sen inte hur jag skulle ta mig i sängen, det lyckades till slut men då var kl halv 12.
I dag sov jag 2½ tim mitt på dagen och under tiden hade Malin 1 storstädat lägenheten. Jag var vaken när hon dammsög, men för att vara ur vägen när hon skulle torka golven lade jag mig på min säng och där blev jag kvar. Begriepr inte varför jag inget hörde. Hon hade dammat, skurat badrummet inkl. storstädat toa och handfat, vattnat blommor, bytt dukar och tagit reda på tvätt. kanske ännu mer som jag inte kommer ihåg nu. Stort tack, Malin!
Jag titar nästan aldrig på TV nu för tiden, hade tänkt titta på 4an ikväll om fuskbyggen, men då kom ju hemtjänsten och sen ahde det gått en kvart av programmet. Ingen större vits då.
Jo, i går kom killarna som skottar taken och gjorde en smal gång åt mig, från altanen till boden. Men den är så smal att jag inte tar mig fram med rollatorn. Måste bli att jag skickar någon av assistenterna till boden för att leta reda på krukor för omplanteringen av blommorna. Det viktigaste med skottningen var i alla fall att de skottade så att jag kan öppna altandörren vilket var omöjligt tidgare. Men jag har snö långt över huvudet nu därute, hårt packad snö dessutom. När ska detta smälta bort?? Och mina rosor kan jag naturligtvis säga adjö till, de finns där under alla massor av snö.
Borta!
I går så fick jag för mig att koppla ihop kameran med datorn för att kunna visa hur mycket snö jag har på min baksida av lägenheten. Men något gick fel. Bilderna är borta, puts väck.
Idag har jag hållit på att leta alla mina foton, överallt i datorn. De finns bara inte. Jämmer och elände! Där var kort på båda katterna som små och några kort av mina söner om jag velat ha kvar. Nu hoppas jag att Jesper lyckas med att hitta dem när han kommer till Påsk.
Borta är också min mobil. Jag den ligger på köksbordet, nyladdad och påfylld. Men den är helt svart, inget funkar. Den har varit så en gång tidigare då lyckades Malin1 att fixa den. Det värsta är bara att hon inte vet hur hon gjorde. Få se om hon lyckas en gång till.
Borta är även min ork, totalt borta. Jag är så trött att jag är svimfärdig. Mne lägger jag mig nu så vaknar jag i svinottan. Nu mår jag dessutom pyton, ont i bröstet och halsen. Kallsvettas. Men envis är jag också.
Det går väl över på ett eller annat vis.
Jag tittar inte på OS!
Jag lyssnar på radio i stället, mycket mer spännande så. Och sitter jag här så har jag radio även i datorn. Har inte sett något alls, inte en sekund. Däremot har jag lyssnat på det mesta, även på nätterna.
Inte heller Melodifestivalen eller Let's dans kollar jag på. När hemtjänsten kommer vid 21-tiden så är de jätteförvånade av att jag inte tittar på TVn. Egentligen har jag inte tittat på speciellt mycket sen Zorro kom till mig. Han är så vild att han ska klättra på blombrädan, på tavellisten eller vad han än hittar på när vi är inne i vardagsrummet. Kanske gör jag fel som inte öppnar dörren dit in och låter honom göra sig hemmastadd där inne. Men det är så svårt för mig att ta reda på det han ställer till med.
Ont, ont, så ont….
Nu har jag konstaterat vad jag länge har misstänkt.
Jag får mer ont om jag har baksträngsstimulatorn igång än utan den.
Undrar vad min smärtläkare säger om det? Skäll får jag, det vet jag redan.
Hjälp fådd!
Data sonen kom till min räddning. Tack så hemskt mycket Jesper!
Ett nytt utseende fick bloggen också på köpet.
Tjat!!!
Det blev tjatigt det där inlägget i 3 exemplar. Sorry!! Och inte kan jag ta bort något heller, det bara strular för mig. Hela blogghistorien är fel, fel fel, och inget kan jag göra åt saken heller.
Måste få hjälp!!!!!!!!!!!!!!
Bortkastade tid på smärtmottagningen!
Kl 10,30 skulle jag vara på smärtmottagningen och det var jag också. Kom in en aning sent men det var OK. Men sen!!
Syster A tog fram sin dator och dockade mot min dosa på magen. Justerade lite hit och dit och fick väl "pirrningarna" att flytta på sig lite så de täcker ett större område nu. Men, som vanligt, så är det liksom att tala till en vägg när jag säger att jag har ont trots dosan. Jag hade ju bra effekt i början, får jag alltid höra. Och det stämmer väl till en del.
Men min sneda rygg har kommit efter baksträngsstimulatorn. I och för sig så tror jag ju inte att den (ryggen) har förorsakats av baksträngen. Men konstigt är det i alla fall att allt blev värre efter den operationen.
Det är precis som om jag förolämpar personalen på smärtmottagningen av att jag fortfarande har ont. Läkaren är värst. Han blev ju riktigt arg när jag talade om som det var. Och han vägrar ge mig mer medicin. Jag tar en sort var 6:e tim dagtid, fån kl 18 till 06 är jag utan. Morgonen är hemsk innan den första dosen sätter in och det tar 1-1½ tim.
Syster A talade om att min smärtläkare hade gjort upp med min husläkare om en telefontid för att diskutera mig och vad de ska göra. Jag hade faktiskt velat vara med på det samtalet!! Det är ju mig de ska prata om. Undrar när/om jag får höra vad de kommit fram till och av vem.
I alla fall, jag hade lika ont när jag åkte därifrån som när jag kom! Var hemma kl 11,45. Bortkastad tid, helt och hållet.
Maybee…
I många blogginlägg ser jag att skrivaren har en önskan om att skriva en bok.
En sådan önskan har jag haft i många, många år. Mest aktuellt blev det nog när jag kom ut från psykvården. Där fanns det mycket som skulle behöva påtalas. Och lika verkar det vara nu också, om inte ännu värre. Jag låg inne "på papper" som det kallades. Lagen om sluten psykiatrisk vård. Hamnde i den sitsen efter 2 avancerade självmordsörsök. Då blev jag förnedrad, nedtryckt och felbehandlad, inget kunde jag göra mot det. Personalen hade alltid lagen på sin sida. Men nu är mycket glömt och förträngt, så någon bok om det blir det aldrig.
Vad finns det då att skriva om? Hur smärtpatienter behandlas? Men det är det väl ingen som tror på, om de skulle få höra sanningen. Där handlar det också mycket om förnedtring, att inte bli trodd och att nonchaleras.
Det är klart att en deckare skulle jag väl kunna klämma ur mig, så många sådana som jag har läst. Men det var just det, det finns redan så många bra deckare. Hur skulle jag kunna slå mig in i den branschen?
En novellsamling då? Dels är det svårt att skriva en bra novell, dels tycker jag inte själv om att läsa sådana. Så det får nog också vara.
Det lutar nog åt att det förblir en dröm, min egen bok blir nog aldrig skriven.