Sjukt.

Postat den 20 maj 2013 av Lena Kleist

Det är inte alltid en fördel att veta en del om diagnoser och symptom, man (Läs jag) har alla fel som finns:

Myokardit, Strupcancer, virusinfektion, gastrit, klimakteriesvettningar, sömnbrist mm

I morgon ska i alla fall hjärtat kollas med ultraljud och på torsdag ska halsen undersökas. Tar de sen också en sänka och att jag börjar ta Omeprazol igen. Så till helgen kanske jag är frisk? Förutom de konstaterade sjukdomarna då. Nästan värst är bristen på ork! Tyvärr tål jag inga antiinflammationshämmande medel.

Läste att Vårdcentralerna nu får pengar efter patienter med många diagnoser, så lite nytta gör jag, trots allt.

Vore väl tusan om Lakrtiz kan göra toa av en ½m hög Thuja! Hade en fin vit Löjtnandshjärta där, den har han mosat totalt. Och det där med att kaffesump ska avskräcka katter att gräva i rabatter är nys! Här har jag samlat och spridit överallt, till ingen nytta.

Vintern gick hårt åt mina växter, 2 döda rosor (men med rötter som om de vore kindtänder!) och i Björnbärssnåret är allt ovan mark dött. Men det kommer nya rotskott, så i år får jag ingen skörd. Tur att jag har mycket sylt kvar. Faktiskt så har de små billiga krukrosorna klarat sig bättre. Och de flesta perenner likaså. Grunden gör så att det inte blir tjäle närmast huset, husen står på sandbädd som enda isolering. Plommonträdet är nu ett minne blott, hela stammen var sprucken. (Det var dåligt planterat av markfirman, i gropen med hela klumpen, alltså rotsnurr. Var bara att vicka på det, det hade EN riktig rot.)

Vart tog sommaren vägen? Idag disigt och råkallt, inte ens katterna ville vara ute.  Vi var lovade ett mycket behövligt regn men vi blev utan. När det ändå inte gick att vara ute hade det lika gärna kunnat regna!

Kräsna katter jag har! De blåvägrar billigt torrfoder, men det dyra, 299:-/2kg, vräker de i sig. Det är ta mig tusan dyrare att ha katt än att ha hund. Å så har jag tre!!

Jag törstar så, dricker massor, så jag har väl diabetes till råga på allt!

Andra bloggar om: , , , , ,

 

Publicerat i Blommor, Dagbok, Katter, sjukdomar | Lämna en kommentar

Pingstafton 2013

Postat den 18 maj 2013 av Lena Kleist

Vad finns det att skriva om när jag varken har sett hockeyn (sov) eller schlagern? Har inget intresse för något av detta.

Är så otroligt trött och slut, utan att ha gjort något. Värsta klimakterie-svettningarna och så frossa men jag har ingen feber. På middagen blev det riktigt hulkande gråt av det hela. Och ja, jag ska till läkare i veckan.

Man ska ”hänryckas” i dessa dagar. Eller gifta sig. Jag gör varken eller. Men många i min omkrets är nyförälskade, kul för dem.

Alla katter satt vid altandörren och väntade nyss, så huset är fullt och jag kan lägga mig. Orkar inte mer i kväll.

Publicerat i Dagbok, Katter | Lämna en kommentar

Less

Postat den 17 maj 2013 av Lena Kleist

Less på min kropp som sviker mig! Jag vill gräva, rensa ogräs, plantera mm.  Men kroppen säger ifrån, det går bara inte. Mina fina assistenter hjälper mig, men helst vill jag göra det själv! I dag fick jag lite extra hjälp av liten Naima 4,5 år.

Vi har haft flera dagar med strålande sol och värme, så fredagsstädet tar vi morgon då det skulle bli sämre. Jag följer vädret i Holland och de har haft regn i tre veckor så nu gör de skäl för namnet ”kikkerlandje” ( det lilla grodlandet).

Hela Sveriges Assistans, mitt bolag, ringde och frågade om de fick länka till min blogg på hemsidan. Och det fick de! Jag har bara gott att säga om dem, stor skillnad mot när det var kommunen som skötte det hela.

Något är fel, utöver det gamla. Jag mår inte alls bra, tror att jag dras med en seg infektion. Och nu är operationen av ryggen uppskjuten igen, ända till vecka 33. De hinner inte få in svaren på mina undersökningar till den planerade dagen 27/5. Dessutom hörde ju sjuksköterskan som ringde att jag är hes och flåsig. Jag är starkt beroende av nässpray, enda chansen att kunna andas genom näsan.

Jag sitter nu uppe bara för att vänta in Lakritz, den harige. Det är fest i kvarterslokalen så han törs nog inte passera där. De andra katterna har varit inne flera timmar. Men snart ger jag upp, det går ingen nöd på honom. 11* och han har altantaket att söka skydd under om det skulle börja regna.

I morgon kväll är det som gjort för gräl, hockey och schlager samtidigt. Är det bara ett tecken på dålig planering eller är det i konkurrenssyfte? Här hos mig blir det varken eller, hur gör ni?

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

 

Publicerat i Blommor, Dagbok, Katter, sjukdomar | Lämna en kommentar

Ensam i kvällen den sena….

Postat den 14 maj 2013 av Lena Kleist

… jag slåss med en smäktande vals.
För jag är ganska mager om bena
Tillika om armar och hals

Grämelsens son…osv

Ja, ingen kan påstå att jag är mager, skulle vilja bli av med minst 20 kg som jag gick upp då jag inte längre kunde gå långpromenader.

I klass 9 höll jag föredrag om Ferlin och jag tror att jag skulle kunna göra det nu igen (fick faktiskt A i svenska!). Höll även ett om Karin Boye, men det sitter inte lika fast:
Visst gör det ont när knoppar brister, passande i dessa tider.

Annars då? Jo huvudet surrar av ISO, bländare, slutningstider osv. Har varit på kamerakurs, det blev lite för mycket fakta denna gång. Måste nog, mot min vilja, ta fram manualen jag skrev ut. Det är en A4-pärm med ca 200 sidor utskrift! Egentligen tycker jag att manualer är fusk, men nu får jag nog bita i det sura äpplet. Om en månad ska vi träffas igen, utomhus, och ska då praktisera det vi lärt. Vi ska gå längs Söderhamnsån, ner mot Flaket, kvällstid. Men jag räknar med att det då ska vara så ljust att ingen blixt behövs.’

Hade dörren till altanen på glänt under de timmar jag var borta och jag möttes av tre skrikande, hungriga katter. Hur 17 ska jag göra med dem de dygn jag blir borta för operationen? Tillsyn måste de ha och assistenterna är beordrade att ta semester när jag inte är hemma. Har en tanke att fråga en granne (kattägare) om hon kan fylla på mat och vatten morgon och kväll, och kolla lådan. Men jag känner henne knappt, hon är nyinflyttad, så det tar emot.

Ska försöka sova nu snart, tröttheten sitter i. Och svettningarna….

Andra bloggar om: , , , , ,

 

Publicerat i Dagbok, Foto, Katter, sjukdomar | 1 kommentar

Fryser!

Postat den 10 maj 2013 av Lena Kleist

För två dagar sedan skrev jag om vår och försommar. Nu sitter jag och huttrar i 6 gradig dimmig kyla! Inte ens katterna vill vara ute. Och bara två timmars resa söderut sitter släkten ute i vårkvällen och grillar! Nu känns det verkligen att man är från Norrland.

Egentligen vet jag inte vad det är som binder mig vid att bo kvar här, har inga vänner och sönerna, 2 av dem, bor i Stockholm. När jag var yngre hade jag en tanke om att den dagen barnen var utflugna skulle jag flytta till Uppsala. Jobb skulle finnas och det var nära till allt som intresserade mig. Nu blev det inte så och det känns kört. Det är inte säkert att jag skulle få den hjälp jag behöver inom LSS och hur hittar man lämpligare bostad? Jag har ingen släkt på mammas sida i livet och på pappas sida bor de flesta i Östergötland. Tyvärr har jag dålig kontakt med dem. Hade t ex inte sett min ena halvbror på drygt 10 år! Vi ringer till födelsedagar och jul, det är allt. Den andra brodern sitter gravt dement på ett boende i Avesta, han är mycket äldre än jag. Hans fru är ännu äldre, pigg men nästan döv. Deras döttrar håller jag kontakt med, lite sporadiskt, och får då höra vad som händer.

Jag vet inte hur det blev så här. Jag är ju född i trakten men flyttade härifrån som 16-åring för att studera i Norrköping. Det slutade med att jag satt med två små barn och man i Holland. Där hade jag ett par väninnor, men mest umgicks vi med mannens nio syskon och deras familjer. Både mannen och jag ville att barnen skulle växa upp i Sverige, nära naturen, inte som storstadsbarn. Min pappa ordnade arbete åt mannen och bostad på min födelseort och så var jag på ruta ett igen.  Livet travade på, ännu ett barn föddes och då han var 4 år skildes vi. Vi hade då helt vuxit från varandra och vi skildes i vänskap.  Jag började jobba inom vården, studerade som vuxen och så PANG! Jag kunde aldrig mer arbeta.  Efter ett ensamliv på 8 år fann jag mig i villa med ny man och vovve. Vi hade ett bra liv tillsammans med gemensamma intressen (och liten umgängeskrets). En dag kunde jag inte väcka honom, han hade dött i sömnen. Det var då jag upptäckte att jag var mycket ensam. Jag sökte mig till kyrkan, var till och med kyrkvärd en period. Där var jag någon. Jag besöker  fortfarande  kyrkan och deltar i en diskussionsgrupp och en grupp för fotointresserade. Det är där jag har mitt sociala liv.

Det är mina assistenter som gör livet drägligt, jag skulle inte klara mig utan dem, varken fysiskt eller psykiskt. De peppar mig att träna, sköter min kropp och framför allt, de pratar med mig.

Sedan har vi ju mediadelen som är viktig för mig. Sitter alltid ett par timmar vid datorn innan jag lägger mig, TVn är ointressant. (Utom i kväll då jag sett ett program jag blev nyfiken på, då har jag inte den kanalen!!) Jag har ”vänner” på bloggen och på facebook!

Låter mitt liv trist? Det kunde vara värre, jag har tre fina söner med familjer. Så något har jag lyckats med, trots allt!

 

 

 

 

Publicerat i Dagbok | 1 kommentar

Lite gladare, om jag får be!

Postat den 8 maj 2013 av Lena Kleist

Våren är här, nästan sommarvärme. Allting växer i rabatterna (även kirs-kålen!), en del tålde inte den långa kalla vintern, men de flesta perennarena kommer, sakta men säkert. Gräset behöver snart klippas, ”kattstigen” är brunbränd. Bollpilarna längs min gata skiftar i grönt, alla gräsmattor och vägar är sopade. Det kom en kort regnskur på eftermiddagen, den första ”sedan det snöade” och doften var ljuvlig.

I går vattnade vi rabatterna med slang och det behövdes, gullvivorna slokade. Men SMHI har utlovat en hel del regn, mest på torsdag, och sommarvärmen är visst slut. Men jag litar inte alls på deras rapportering, enligt SMHI hade vi 12 grader idag och termometern visade 22!! I skuggan!

Annars har den här dagen inte varit rolig. För första gången på mycket länge hade jag ångest, riktigt ordentligt också. Alla symptom var där och då finns det inte mycket jag kan göra. Tog mina benzo klockan 10 och kunde somna, sov till 14! Hade nog kunnat sova längre om inte mobilen pipit. När jag vaknade kände jag fortfarande av ångesten, men inte lika illa och eftersom försvann den nästan helt. Nu är klockan halv 12 på natten, sista katten kom nyss in, och jag är lite fundersam på hur jag ska kunna sova. De senaste dagarna har jag varit ute på bron och inväntat soluppgången efter ca fyra timmars sömn.

Narkosläkaren ger sig inte, han SKA hitta något fel på mig så de inte kan operera ryggen. I går kom en kallelse för ultraljud av hjärtat. Det är inget fel på mitt hjärta! EKG var bra, lungröntgen bra, puls och blodtryck också och jag har inte KOL. Men jag andas för grunt!! Är väl inte så konstigt att jag har dålig kondition efter åratal av stillasittande.

Vad som är bra är att jag fick en snabb tid hos arbetsterapeuten för artrosen i mina händer. Hoppas på hjälp där… Ska även få en borttagbar motor till rullstolen, det har assistenterna efterlyst. Då kan vi gå skogsvägar och jag får komma ut mer i naturen. In i skogen kommer jag inte i alla fall..

Och eftersom jag inte kan gå i skogen, kan jag inte vara med då askan efter ”barnens far” ska strös. Det hade jag velat vara med på. Tyvärr blir det inte på den plats han själv hade valt ut, nu blir det 500 meter längre bort. Det måste väl ske nu snart, men jag har inget hört. Tidigare var det tal om att en del av hans syskon skulle vara med, men det är en lång resa.

Innan jag satte mig här tog jag mina nattpiller, men de har ingen alls effekt nu. Blir nog en lång natt!

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , ,

 

Publicerat i Blommor, Dagbok, Katter, sjukdomar | Lämna en kommentar

Lite bitter! (repris)

Postat den 4 maj 2013 av Lena Kleist

Jag kan inte hjälpa att jag blir lite bitter när jag tänker på de drygt 20 år jag gått hemma. Först med sjukpension tills jag fyllt 65 år, nu ”äkta” pensionär. Personlig assistans fick jag för tre år sedan, då var jag verkligen illa däran. För tillfället är det hyfsat, men mina tjejer kan jag inte vara utan.

Första gången jag skadade mig i arbetet var -83, men efter en tid kom jag tillbaka och jobbade heltid igen.  På inrådan av min chef började jag på högskolan i Gävle för att läsa till sjuksköterska, jag var då 43 år, alla tentor klarade jag på en gång. Och det var roligt att plugga till något jag trivdes med
Men på den allra sista praktikveckan, på en tung medicinavdelning, skadade jag mig igen (En halvsidesförlamad stroke-patient på 140 kg föll och jag ”fångade” på reflex). Jag hade då matten och uppsatsen kvar att göra. Men då var min rygg så illa däran att jag blev sjukskriven, med order om att ta det lugnt och vila. Jag isolerade mig och blev deprimerad och psykiskt sjuk. Genast ordnades min sjukpension! Orkade inte protestera.

I stället skulle jag ha fått en ordentlig rehabilitering! Kanske skulle jag aldrig ha kunnat jobba med det tunga, men en anpassad arbetsplats kunde ha ordnats. Där satt jag då med tunga studieskulder och blev en parasit som kostade samhället massor. Jag gick upp 20 kg i vikt av allt stillasittande och psyk-medicinerna. (Kämpar ännu med vikten!) Och jag saknade jobbet och arbetskamraterna.

Hade detta hänt idag hade det inte gått till på detta sätt. Jag skulle ha tränat mina rygg- och magmuskler för att bygga upp en ”korsett” runt skadan. Jag träffade inte ens någon sjukgymnast förrän för tre år sedan. Allt skylldes på mitt psykiska mående och det finns nog inte ett enda piller jag inte har provat. Läkare skrev ut massor av benzo-preparat, jag var svårt beroende av dem. Men pillren hjälpte mig inte!

I dagsläget har jag tagit bort alla psyk-mediciner, på egen hand, och har inga symptom av psykisk ohälsa. Jag ska i slutet av maj operera ryggen för att eventuellt bli av med nervvärken i ben och fötter, själva ryggvärken får jag behålla. Men jag behöver kanske inte längre ta morfin! Tarmsjukdomen kommer i skov som är nog så jobbiga. Jag går inomhus (och lite ute) med rollator eller levande stöd. Jag tränar på att gå utan, men är så rädd att ramla. Vid längre promenader blir det rullstol.

Med åren har naturligtvis andra krämpor tillkommit, som Meniéres sjukdom och artros i händerna. Scolios nämnde en läkare, inget jag har besvär av.

Mina sjukvårdskontakter är nu mycket få. Har en husläkare som jag aldrig träffat och en sjukgymnast på psyk (varför vet jag inte). Går till läkare vid akuta tillstånd som vem som helst. Ringer vården när jag ska ha recept.

På sätt och vis skulle jag vilja ha upprättelse och ersättning för förlorad inkomst. Genom att jag var hemma så länge har jag en låg pension som är svår att klara sig på. Livräntan jag fick (efter 5 års kamp mot FK) försvann i och med pensioneringen.

Men isoleringen kvarstår. Jag har ingen riktig vän, någon som kommer eller ringer, och utan mina assistenter vore jag väldigt ensam. På det tunga viset lärde jag mig att sjukdom avskräcker folk. De frågar hur jag mår, men vill inte veta sanningen, det är bara en fras som det inte menas något med.

En assistent frågade idag varför jag har blivit så tyst de senaste veckorna. Dels är det ju att det är jobbigt och gör ont att prata, men mest är det nog att jag grubblar på orättvisan.

Jag förlorade mitt liv den där olyckliga dagen -93.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,

Publicerat i Dagbok | 2 kommentarer

Förr och nu.

Postat den 1 maj 2013 av Lena Kleist

För länge sedan då jag var ung (vi talar om -60-talet!) måste jag ha varit mycket varmblodig. Man skulle ha nya vårstassen, helst en dräkt med kort kjol, pumps med stilettklackar och håret högt upptuperat i svinrygg när man gick och firade in våren sista april. Visst värmde elden, men att stappla fram i höga klackar i snöstorm var faktiskt inte roligt.
Nu går man i täckjacka, jeans och kängor! Mycket vettigt, även om det är barmark, för kallt blir det.

Jag varken såg eld, hörde smällare eller såg raketer i går. I stället skjutsades jag till Ljusne Bruksmuseum där det var en utställning av gamla foton. Tyvärr var besöket lite av en besvikelse. De hade proppat rummen överfulla med gamla ting, det var så mycket saker att man inte såg någonting. Museet skulle behöva större lokaler eller begränsa objekten. Men pappas gamla ”snurre-stol” var där, jag satt ofta i den som liten och åkte karusell.

Efter museet for vi vidare mot ett kraftverk i Ljusnan. Där tog jag några foton på vattnet de släpper ut. Blev riktigt bra bilder (Säger det själv!). Sedan mot Söderhamn och Stenbackens kollektiv där det var utförsäljning på loppisen, hittade bara en bricka, 5:-. Kollektivet är för personer som inte får egna hyreskontrakt på grund av skulder, arbetslöshet eller missbruk. Det är ett bra initiativ som nu står inför omorganisation (därav loppis-rean). Det finns risk för att kollektivet inte får kommunala bidrag längre, då försvinner det. Vart ska folk ta vägen?  Vi hade tidigare en ”Värmestuga” där ALLA var välkomna för att få något varmt i sig för en liten slant, den försvann. Nu sitter de utslagna på biblioteket i stället där de inte alls är väl sedda. Många är rädda för udda människor.

1:a maj
Hade det varit för ca 15-20 år sedan hade jag tågat med i demonstrationståget, helst med ett plakat. Jag satt i kommunfullmäktige för (S) under en period men jag gjorde mig obekväm när jag sade Nej till kärnkraften. Den lokala styrelsen ville att jag skulle stå vid en röstningslokal och dela ut lappar FÖR kärnkraft. Jag vägrade.
Nu vet jag inte riktigt var jag står, (S) är förändrat till det sämre. Det heter ju att ”Alla ska med”, men så är det inte. Söderhamn styrs av (S) och inget blir bättre för den lilla människan. (Se stycket ovan!)
Jag är medlem i Centerpartiet, tror att de skulle kunna göra skillnad. Men tyvärr har de ju Moderaterna i ”gänget” och DET gillar jag inte!  Visst är jag påverkad av sonen Jesper som arbetar med/för (C), men ingen vet hur jag röstar när dagen kommer…

Annars blev det väl inget speciellt gjort idag, var som en söndag, vilken som helst. Utom att Zmulan kom hem med en ödla i munnen, lika i går. Undrar var hon hittar dem?

Men jag gillar att det minskat betydligt på smällare och raketer. Min Dvärgschnauzer fick panik när det började.

Dagens irritationsmoment:
All sport det sänds på ”min” musikkanal, hela eftermiddagen och till sena kvällen, både i går och idag. Varför inte ge sportintresserade en egen kanal på radio? De har ju också flera kanaler på TV.

Och blåsten!! Det hjälper inte att solen skiner och termometern visar 15*, blåser det så är det kallt.

Att jag inte kan sluta röka! Höll ut med 5 cigaretter till klockan 14, sen köpte jag ett paket som nu bara är lite kvar i. Dåligt!!

Och så, till sist, den usla människan i Göteborgstrakten som plågar ihjäl katter! Katterna får magarna uppsprättade eller så hängs de levande upp i träd. Vilka plågor de måste ha innan de dör. Vad är det för person som tycker om att göra så mot levande varelser?

Avslutar (ovanligt tidigt) med ett

Pax!

Andra bloggar om: , , , , , ,

Publicerat i Dagbok, Djur, Foto, Jesper, Katter | 1 kommentar

Lite täppa och lite gnäll.

Postat den 28 april 2013 av Lena Kleist

I dag tog Suss bort mitt 6 år gamla plommonträd som spruckit totalt  efter hela stammen. Det har aldrig riktigt kommit igång och aldrig blommat. Dessutom var det fel sort jag fick. Vi som bor här har rätt till ett fruktträd och det jag fick var nog tredje sortering. De som satte trädet gjorde inte rätt, de tog bara bort krukan och placerade klumpen som den var i marken, det blev ”rotsnurr”.Till hålet som blev, flyttade vi en liten Forsythia som stod illa till. Den köpte jag i fjol för 19:- på Lidl, få se om den tar sig.

Gräset är nu grönt (utom i morse, då var det vitt av frost) och det dröjer nog inte länge tills det behöver klippas. Mina perenner kommer nästan alla, jag saknar Riddarsporren. Men med tanke på att det nyss var massor av snö överallt har det gått otroligt fort. Vårvivorna och Gullvivorna visar färg, Mini-påskliljorna blommar. Jag undrar hur det går med Björnbärssnåret, än syns inget nytt. Tre av fyra rosor har strukit med. Men de små krukrosorna jag satt ned på prov kommer!  Tulpanerna har stora knoppar.

I går gjorde jag ett klipp! I fingret med sekatören. Plogen hade farit illa med Ölandstokarna, så jag tog ned dem till marken. De är i princip odödliga och brukar komma väldigt fint när jag har kapat ned dem. Tyvärr blev det ju fel sort som kom mellan mig och grannen, det blev de marktäckande ”Tokarna”. Få se om jag kostar på att sätta Thuja där i stället, som gräns. Grannen skulle egentligen dela kostnaden med mig men han vägrar lägga ut ett öre på tomten. I och för sig kan jag förstå honom, han är 85 år och vill flytta till mindre.

Jag har ett litet växthus som står på skrivbordet vid fönstret. Där har jag sått lite frön, de flesta är i full gång och skulle behöva komma ut på plats. Men det är frost nästan var natt.

Och nu till gnället:
Det är inget fel på vare sig tarm eller stämband, kollade båda ändar när jag ändå var hos läkaren. Men jag blöder och är hes och sväljer fel. Jag tog nyss en klunk kallt kaffe, det rann ut genom näsan! Något tok är det, men jag skulle återkomma om ett par veckor ifall det inte var bättre.  Veckor! Jag har haft det så här sedan mitten av mars. Telefonen är bara att glömma, ingen hör vad jag säger, det blir med SMS jag håller kontakt.

Jag blir mer och mer i behov av egentid, assistenten kommer 08, byter av 16 och nästa går hem 21 eller ibland 22. Glöm det där med privatliv! Det är morgontimmarna, vaknar vid ca halv 5, och de sena kvällarna jag har för mig själv. Men jag behöver assistenterna, så det är väl bara att ”bita i det sura äpplet”. Det är inget fel på tjejerna, men att inte få en egen stund på dagen frestar på. Jag vilar en timma mitt på dagen (sover), så det är jag egentligen inte medveten om.

Men utan assistenterna, om det nu skulle gå, vore jag väldigt ensam. Det kommer aldrig någon hit, jag har inga vänner kvar. Utom de i gruppen på Mariagården på onsdagarna och nu också fotokursen en gång i månaden, men vi umgås inte. Hade en väninna sedan 30 år, hon har försvunnit. Till slut var det bara jag som hörde av mig och till slut tröttnade jag på det och då dog kontakten. Sist jag hörde av mig var i mars, nu får det vara. Innan jag hade assistent kunde hon utnyttja mig, bl a ha bilen för sig själv och jag stod för alla kostnader, även hennes bensinförbrukning. Nu använder vi ju bilen och då passar det inte.

Sönerna har ju fullt upp med sitt, men jag saknar att inte träffa mina barnbarn. Kendra, som föddes i februari, har jag bara sett på några kort och Deryck på 2,5 såg jag sist i julas. De nytillkomna barnbarns barnen träffade jag för första gången i lördags. Det är tvillingar på 4,5 år, en av var sort. Jag har mycket svårt att ta mig till Stockholm, där barnbarnen bor. De skulle komma upp i samband med att askan efter sönernas far ska strös, i skogen, så inte ens där kan jag vara med.

Mitt sällskap på morgonen är radion och på kvällen datorn och så mobilen. TVn tittar jag väldigt lite på, under hela vintern var den nog bara på 4-5 gånger. Jag är nog snart ensam om att ha en ”tjock-TV”. I väntrummet på HC var en TV igång och då såg jag skillnaden i bildkvaliteten!  Katterna ser jag inte heller mycket av nu när det är ljust så länge och lite varmare. Men just i kväll kom de in redan kl 8, det är 9 grader ute men blåser kalla vindar.  De brukar komma in och äta lite, sedan går de ut igen. Och när de kommer in så sover de. SMHI har hotat med snöblandat tills i morgon, då vill de nog vara inne. När sommaren kommer, då kommer de nog inte in på nätterna heller.

Den som orkat ända hit är otroligt tålmodig, det blev långt (igen).

Säger som jag brukar: Pax!

p.s. Varning! Googla INTE på symptom, man blir bara sjukare!

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

 

Publicerat i Blommor, Dagbok, Djur, Katter, sjukdomar | 3 kommentarer

Det som irriterar mig.

Postat den 22 april 2013 av Lena Kleist

Jag vill inte påstå att jag skriver och talar perfekt, inte alls, men vad har hänt med vårt fina språk?

Dagligen ser jag stavfel, grammatikfel och (ibland) lustiga särskrivningar. Är det skolan som inte lär ut det rätta eller är det sociala medier som förslappar användandet? Då jag gick i skolan hade vi rättstavning och uppsatsskrivning, jag tror inte att det förekommer annat än med utländska glosor nu. Och vi fick lära oss även den svenska grammatiken, inte bara på andra språk. Det var inte så roligt, men nyttigt.

Några exempel:
”vart” i stället för ”blev” / Vart är en fråga om varthän!
”dem”   -” –           ”de”
”trots” stavat med två ”t”
”väl”    -” –               två ”l”

”ny badad”   (är man ren då?)
”spark cykel”  (ett eller två fordon?)

Sedan har vi det nya ordet ”hen”   (det är för mig en höna)  :D

Till slut att skriva ”man” när det menas ”jag”. (Där gör jag också fel ibland!)

I löpande text är det snyggare med låga siffror skrivna med bokstäver, till exempel ”två” . Men höga tal bör man skriva med siffror, ”2013″.

På Facebook använder jag mig av förkortningar, men inte så ofta i bloggen.

Som jag skrev så är jag inte perfekt, jag kan trilla dit ibland och göra misstag. Datorn har ju stavningskontroll och det är bra. ( Men när jag skriver på holländska blir det mycket rött..)

I skolan hade jag också något som hette ”välskrivning” (med bläck!). Mina söner kan inte läsa allt jag skriver, jag måste komma ihåg att texta. För att inte tala om det mina föräldrar skrev! Hur ska denna generation kunna släktforska, jag har också svårt att läsa gamla skrifter!

Nu vet jag att jag kommer att få ”elaka” kommentarer, det kan inte hjälpas. Jag kan ibland korrigera mina assistenter och de försvarar sig med att de kommer från Norrland. Det tycker inte jag är ursäkt nog och om ingen påtalar felen fortsätter de och sprider sig.

Jag är även irriterad på min dåliga karaktär! Kunde inte låta bli att börja röka igen efter sju veckors uppehåll, på sätt och vis skäms jag. Min övervikt, jag borde gå ner ca 20 kg, trivs inte alls med denna kropp. Men kaffebröd och mat är gott. När jag kunde gick jag långa promenader i rask takt och mådde bra. Det går inte nu och jag saknar det. Jag kan gå cirka fem minuter på en cross-trainer, men inte mer. I och för sig så är mina korta svängar jobbiga så jag tycker att jag borde förbränna kalorier, men så är det inte. Förr hade jag hund och det gav naturlig motion. Alla viktminskningsteorier innehåller mycket motion och då går jag bet.

Nu något helt annat:  Både Zmulan och jag laxerar! Katten för att hon är förstoppad och jag för att jag ska göra en tarmundersökning i morgon på eftermiddagen. Jag får bara äta en mycket lätt frukost så jag kommer nog att vara mycket hungrig innan jag får äta. När jag ändå är hos läkare ska jag be att de kollar mina stämband (i andra änden, så att säga!). Jag har varit hes sedan mitten av mars och man ska INTE kolla på Google om det!! Det gjorde jag i går kväll, sedan fick jag mardrömmar om allt man kunde ha. Avrådes bestämt!!

Klockan är elva och alla tre katter är hemma ovanligt tidigt. Men det blåser kallt ute, jag tog in mina blommor för säkerhets skull. Kanske jag kan komma i säng före midnatt?

Pax!

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

 

 

 

 

Publicerat i Blommor, Dagbok, Katter, sjukdomar | 2 kommentarer