Blomstertid

I år har jag inte fått in någon enda bukett vårblommor, det känns lite tomt. Alla andra år har jag fått buketter av vänner och bekanta men troligen har ingen haft tid eller tänkt på mig. I ärlighetens namn så har jag inte heller bett om det.

Jag växte upp bland blommor, inte heller de ”vilda” glömdes bort. De ”vilda” var min sak att plocka.  Mamma fyllde 9 april, lagom till Blåsipporna och pappa 26 maj, då fanns Vitsipporna på mina hemliga ställen. För så var det, Vitsippor och även Liljekonvaljer växte bara på vissa ställen, man var väldigt noga att inte visa de privata ställen man hade. Nu finns de båda överallt och det är inte roligt! Vackert, ja, men det visar på hur snabbt försurningen går.  Nu har vi också problem med Lupiner, de fanns inte i våra trakter i min barndom. De finns nu överallt, kväver de ursprungliga växterna.

(försöker vända bilden, lyckas inte! Bra gjort att vattnet är kvar i vasen, eller hur?)VÃ¥rblommor i april

Mina favoriter bland de ”vilda” blommorna är Liljekonvaljer. Jag hade dem som brudbukett, vigseln var i de sista dagarna av december (1967). Pappa hade lyckats beställa Iskonvaljer, tror inte att den blivande maken hade tänkt på det.
Liljekonvaljer var också pappas älsklingsblommor. Efter mycket strul fick jag fram just Iskonvaljer till dekoration på hans kista, det betydde mycket för mig och mamma (och honom?)

Mamma var mer förtjust i de odlade blommorna, som Anemoner och Astrar. Det fanns också en del blommor som mamma inte tyckte om, de som var värst var Hortensia och Flamingo. Hon förklarade en gång varför; Det händer ju inget! De bara står där, dröjer länge till och med innan de vissnar!

Krukväxter har vi väl alla i familjen Kleist älskat.  Allt från Pelargoner till St. Paulia. Just de gamla sorterna är mina favoriter och allra mest Streptokarpus (Kornettblomma). Nu kan man klicka hem små sticklingar på olika sidor på Internet, tyvärr räcker inte fönsterbrädorna till när man ser fler och fler som ögonen vill ha.

Nu har jag altanen och bron på andra sidan full av blommor, är besvärligt med skötseln tyvärr. Jag anar att jag måste dra ner på mängden till nästa år …

2014-07-23 08.46.32

Publicerat i övrigt, Bilder, Blommor, Dagbok, Foto, minnen, socialt, trädgÃ¥rd | Kommentarer inaktiverade för Blomstertid

Pengar?

I dessa dagar märker man hur känsliga alla system är!  ”Någon” hackar sig in på all världens datorer och kräver ersättning för att låsa upp. Ersättning på 300 dollar från vart och ett av de drabbade systemen, världen över.  ”Någon” kommer att bli otrolig rik och vi alla känner nu av hur stort behovet är av att allt fungerar.
Även flera svenska företag och troligen även datorer inom vård och omsorg är infekterade. Sandvik är väl det största, men alla larm på ett äldreboende slogs ut. Såg att Nordea hade problem nu, där vet man inte än vad som är orsaken men troligtvis är deras servrar drabbade.

Vad händer om ALLA monetära enheter slås ut? Inga transaktioner över huvud taget fungerar? Man står utan möjlighet att skaffa mat, värme, vatten osv …
Denna kris kan slå lika hårt som klimathotet men mycket snabbare. Ska man satsa på  byteshandel igen och vad har man att byta med?  Din bil blir snabbt värdelös när den står utan bensin. Hur kan vården fungera? Folk kommer att dö av bagateller.
Vi kastas snabbt tillbaka många hundra år, de som klarar en sådan katastrof är bara naturfolken som inte gjort sig beroende av de moderna systemen.  Vi har t.ex inte längre kvar de gamla transportmöjligheterna med hästar.  Hästar finns knappt om de inte är ridhästar, de klarar inte att dra en vagn. All kommunikation på de sätt vi känner till försvinner.

(Kom att tänka på flygplanen, kan även deras program stängas ner? Vad händer i så fall med de plan som är i luften?? Och ännu värre, reaktorer som drivs med kärnkraft? Allt som är utrustat med bomber?)

Det man nu som enskild INTE ska göra är att öppna mail i datorn!  Såg att det var Windows-datorer som råkar illa ut. Men där kan det kanske ändras? Öppna mail i mobil, det är säkrast.  Kolla alla säkerhetsprogram, uppdatera dem.

Vi är alldeles för beroende av att datorerna fungerar! Allt skulle bli så bra, eller hur? Och tänk bara så mycket papper vi skulle spara och därmed skog.   Har väl aldrig haft så mycket pappersskräp i brevlådan som nu.  Det med papper är ju en struntsak i detta sammanhang, ändå visar det att det som utlovades inte blev så ”underbart”!

(Ursäkta om jag är surrig, ha problem att lösa. Men de problemen är närmare och möjliga att lösa, med lite tänkande och fixande!)

Publicerat i övrigt, Dagbok, debatt, minnen, socialt | Kommentarer inaktiverade för Pengar?

Närhet

Karlavagnen ar ofta upp bra och viktiga ämnen, igår var det att vi svenskar har allt mindre sex!   Det finns inte tid eller ork längre.  Dessutom har Sverige de flesta ensamhushållen i världen.  Men vi är många som har barn och ingen partner. Vi ska hinna allt annat, ett perfekt jobb, ett perfekt hem, de nyaste kläderna, de perfekta barnen som ska skjutsas från det ena till det andra  osv.

Ämnet diskuterades och man letade orsaker, tyvärr hörde jag inte om man kom fram till annat än det jag skrev tidigare, att tiden inte räcker till.

Men mot slutet av programmet var det en kvinna som tog upp de äldres problem kring sex-livet. Många har blivit lämnade för en yngre förmåga eller så har de blivit ensam genom dödsfall. Män har lättare att hitta en ny (och yngre) partner, ofta genom arbetet.  Men kvinnor har svårare, ”man raggar inte”.

Har man då också blivit pensionär, då är det nästan kört. Äldre kvinnor umgås med andra ensamma äldre kvinnor, män är bristvara i de grupperna. Så en lösning är då att testa lesbiskt förhållande? Eller helt avstå från sexlivet?

Men allt är inte det penetrerande sexet! Närhet, ömhet, verbal eller fysisk kontakt är lika viktig, om inte ännu viktigare!
PÅ 60-talet gjorde Harlow tester med Rhesusapor (gräsliga tester!) Han tog de små ungarna från mammorna och lät dem växa upp i två olika miljöer. En grupp med en stålställning men som ändå gav mat, den andra gruppen hade ”mamman” päls och gav mat. Stål-barnen blev psykiskt sjuka, de andra var väl inte heller helt bra men de klarade sig bättre.
Alltså, vi behöver kontakt, kroppskontakt, för att klara oss. Man ser även att på äldreboenden där personalen hinner prata med och krama de boende så mår de bättre och lever längre (Om jag då blir cynisk undrar jag om allt är med baktanke? Illa, inte tänka så …)
Det var en kvinna i Programmet som undrade hur hon skulle göra för att få denna viktiga kontakt, jag håller med. Jag har dessutom handikappet som är ”i vägen”.  Men även vi handikappade har behov av den så viktiga Närheten! Kanske ännu större behov, vi behöver känna att vi räknas med.

Jag skulle kunna skriva mycket mer om detta ämne, ger mig nu. Kommentera gärna, med frågor eller ideer !

Publicerat i övrigt, Dagbok, debatt, familj, minnen, sjukdomar, socialt | Kommentarer inaktiverade för Närhet

Bit för bit?

Inom kort fyller jag 70 år.  För ca tio år sedan trodde jag inte att jag skulle bli så här gammal, men är det värt det?  Visst har jag fått uppleva massor, fått barnbarn framför allt. Men samtidigt försvinner så mycket av vad som var JAG. Kanske är det så det ska vara, kanske upplever de flesta samma sak? Men jag behöver bara gå till mina föräldrar för att se vad de klarade av, många år efter pensioneringen.

Hur länge sedan är det jag kunde plocka svamp, vandra i naturen och dra upp en fisk?  2009 dog min hund, hon som varit min tröst under kriser. Jag tog en valp, men insåg ganska omgående att det inte funkade Jag hittade ett nytt hem till honom.  Sedan skaffade jag en katt, sedan två katter och tre katter. Akvarium kom också, just nu har jag ett stort och två små.  Katterna har minskat till två och den förste är inte frisk. Enligt veterinären kommer han inte att bli gammal, han är ju redan nu 8 år!

Jag mÃ¥ste ha hjälp med nästan allt.  Kommer inte ihÃ¥g när jag körde min bil själv.  Bit för bit försvinner den lilla självständighet jag har kvar. Visst är jag tacksam för hjälpen jag fÃ¥r, samtidigt tar den bort bitar av mitt privatliv. Vännerna har försvunnit, delvis pÃ¥ grund av att de tror att jag inte kan vara ensam med dem en stund. De tror att det sitter folk hos mig hela tiden vilket inte stämmer.  Även umgänget med familjen har blivit ”annorlunda”.  Familjen bestÃ¥r egentligen bara av mina söner och deras hushÃ¥ll, nÃ¥gra andra har jag inte sett till pÃ¥ mÃ¥nga Ã¥r.

Jag har alltid tyck om att sÃ¥ och sätta. När jag flyttade hit för ca 10 Ã¥r sedan var jag ”självgÃ¥ende” och överlycklig över min lilla trädgÃ¥rd och min altan. Nu är rabatterna inte vad jag vill, klarar inte ens att dra upp ogräs. Ännu mindre klarar jag att plantera och sköta växterna. Det blir mer och mer av perenner och sommarplantor i krukor.  Men jag har svÃ¥rt även med detta.

Jag kan någon gång  baka lite, men ofta får jag lämna över halva jobbet. Matlagning likaså.  Men jag testade att sticka för två år sedan och det klarar jag i korta stunder. Jag har stickat en massa sockar i vinter och är inne på tröja nr två.  Till och med att skriva har blivit svårt, mina händer vill inte riktigt, det blir många felslag.trött är bara förnamnet

Denna jeremiad tänker jag inte dela på facebook! Den är bara för de som aktivt letar sig hit!
Som alla förstÃ¥r är inte humöret pÃ¥ topp just nu. Ett skit att bli gammal, och ännu värre om man dÃ¥ har ”krämpor”.  Se pÃ¥ Owe Thörnkvist, 87 Ã¥r och aktiv artist!

Publicerat i akvariet, övrigt, bakning, Blommor, Dagbok, Djur, familj, Katter, minnen, sjukdomar, socialt, trädgÃ¥rd | Kommentarer inaktiverade för Bit för bit?

To-do-list 2017

IMG_0294Allt känns trögt. Det ÄR trögt. Jag har massor som jag borde göra men som inte blir gjorda.  Tänker rabbla upp en del här:
1. Få bort hörn-databordet. Då kan jag flytta våningssängen åt sidan och i och med det kunna komma in i linneskåpen.
2. Om 1. är fixat, då kan jag röja ur de skåp som finns inträngda bakom sängen.  Inte klokt att jag ska behöva 3 fullstora skåp till sängkläder, gardiner och dukar. Röjning!
3. På något vis bli av med det runda 300-liters akvariet. Det började ju att läcka långt före jul. Det gjordes några försök att täta det, då blev det nya läckor. Nästa plan var ett terrarium men jag insåg att det varken fanns intresse eller ekonomi för det. Men jag tycker att det är synd att bara slänga akvariet, inte så vanligt med 8-kantiga. Det var väldigt vackert när det var i full gång.
4. Röja en massa papper som ingen behöver se. Gäller även en hel ”hög” dokument pÃ¥ datorn. (Det kallas ibland att dö-städa:))
5. Få vårstädningen 2015 (!) färdig. Känns som om jag aldrig  hinner ikapp, ändå är jag långt från pedantisk.

Men allt detta känns otroligt jobbigt. OM jag hade ork, vore frisk och OM jag kunde göra det utan hjälp, när jag får lust. Det står ett skal till en byrå på altanen som SKA slängas, hur?

soderhamn_entre

Jag antar att mitt mycket låga blodvärde hjälper till att få mig så trött.  (Igår lade jag mig vid 21.30 och klockan var nästan 11 idag innan jag vaknade på riktigt) 6/2 ska min mage behandlas, sen hoppas jag att blödningarna ska sluta. Om jag finge bestämma skulle jag få en påse blod som boost, antar att jag måste klara mig med järntabletter. Blod är ju dyrt!
Samtidigt måste jag väl inse att åldern har kommit ikapp mig, inte det lättaste. Jag känner mig ändå inte som 70 år, förrän jag reser mig och ska förflytta mig. Kroppen är gammal, knoppen vill inte acceptera det.  Jag har pratat med en del jämnåriga, eller äldre, och jag är långt från ensam om den känslan. Nu är ju inte min kropp normal, så här handikappad borde jag inte vara. (Blir lite ledsen och kanske bitter när jag tänker på att livräntan försvann den dag jag blev 65 år. Jag har fortfarande mycket värk och stora svårigheter!  Men jag är ju inte arbetsför, förstås! I och för sig hade jag inte varit det sedan 1993! )

En man från en byggfirma var här idag, jag måste få in två offerter för ombyggnationer. Alla dörröppningar är för smala för rullstolen, de håller inte standard. Sen MÅSTE jag kolla hur man löser betalningen, kommunen betalar inte firman, det ska jag göra för att sen få ersatt. Otroligt struligt! Och jag kan inte lägga ut den summan, blir ju många tusen!

Hur avslutar jag detta så att det inte bara är en massa gnäll och klagan? Det går inte, alltså Tack för idag!

Publicerat i akvariet, övrigt, Dagbok, debatt, minnen, sjukdomar, socialt | Kommentarer inaktiverade för To-do-list 2017

Och ordet var ….

Ja, vad var ordet?

Det händer allt oftare att jag inte hittar ord. Kan vara helt vanliga ord eller ord jag inte använder så ofta. Skönt att jag har ett relativt bra ordförråd med synonymer att ta till, tyvärr händer det att även alternativet är borta.

Naturligtvis är jag rädd för demens, mamma kände inte igen mig när hon var 80 Ã¥r. ”Har du sett Lena”, kunde hon frÃ¥ga. Jag som satt vid bordet var personal.  Det började sÃ¥ smÃ¥tt redan strax efter att hon fyllt 70 sÃ¥ det är mycket nära nu.

Pappa däremot var kristallklar men hade andra problem. Hjärtat var helt slut efter flera infarkter. Jag visste att han hade ett stort brÃ¥ck pÃ¥ aorta,  det kunde brista när som helst. Inom nÃ¥gra mÃ¥nader, enligt läkaren. Jag var helt ensam om kunskapen, kunde inte tala omför nÃ¥gon. Mamma skulle ha blivit alldeles för överbeskyddande, jag ville att pappa skulle fÃ¥ leva tills han dog. Men han levde i nästan ett Ã¥r efter diagnosen. Ett tungt Ã¥r. Jag och läkaren kom överens om att pappas kostbehandlade diabetes hade ”blivit bra”, han fick äta det han tyckte om! Även lite godis ibland.

Tillbaka till släkten. Min mormor hade avlidit för mycket länge sedan, hon hade dött av ”för tidigt Ã¥ldrande” = Demens.  Mamma och en syster skötte om henne hela vägen.
Morfar kommer jag ihÃ¥g, han var en härlig man. Han hade varit stins, bland annat i Torneträsk. En jägare, umgicks med samer som lät honom jaga och fiska pÃ¥ ”lappmarker”. Morfar lärde mig första versen i Du gamla Du fria pÃ¥ samiska, det sitter än!  Att jag har sÃ¥ starka minnen av honom, han bodde utanför Nyköping och han dog när jag var ca 8 Ã¥r!

Farmor hade diabetes och insulinet hade börjat komma redan 1925. Det var inte alls bra och det dröjde till 1936 innan det blev användarvänligt. Men då hade farmor dött. Hon kokade the av blåbärsblad, det var hennes medicin. Hon dog på vintern 1932 (?) och i väntan på begravning bar de ut henne till en bod. Pappa berättade att han alltid tänkte på att hon inte blev kall! Hon hade sockerkoma!! De begravde henne ändå.  Det var ingen läkare som hade tittat på henne.. Makabert!
Farfar var helt frisk, i alla fall vad jag vet. Han var byggmästare och snickare. Hade visst byggt många hus i Åby utanför Norrköping.  Tyvärr dog han några några månader innan jag föddes, troligen hjärt- eller hjärninfarkt Han hade pratat om att få se mig.

Om man nu ser på denna lilla släkttavla så är något påfallande, Männen är karlakarlar utan skavanker, kvinnorna sjukliga! Bara att hoppas att mina söner ärvt generna från männen i min släkt.

Publicerat i övrigt, Dagbok, familj, minnen, sjukdomar, socialt | 1 kommentar

Ett Bättre 2017, tack!

Det är inte ens 6 timmar kvar av 2016, tack och lov!  Ett värre år har jag aldrig haft, på många fronter.
Jag har legat på sjukhuset flera gånger, har tappat räkningen. Först två gånger lunginflammation, den första så dåligt skött att det blev en stor abcess i den ena lungan. Detta innebar att jag skulle äta antibiotika i flera månader, egentligen hela sommaren. Inte alls roligt, alla biverkningar som fanns kom.

Fick tjata om koll att abcessen var borta, den kollen tog tid att få gjord.

Sen upptäcktes att mitt blodvärde var i botten, hb på 72. Så inläggning på samma avdelning (?) och tankning av blod. 2 påsar och sen järntabletter.
En CT-undersökning av tarmarna visade inget pÃ¥ just dem, men jag hade ”nÃ¥got” pÃ¥ ena binjuren. Relativt snabb tid hos specialist, hon ansÃ¥g att det inte var nÃ¥gon fara. Kan ha haft den sen födseln …

Ett läkarbesök på Luciadagen visade att en vecka tidigare hade blodprovet visat ett hb  på 64, jag skulle ha kallats in omgående. Det var slarv, enl läkaren. Jag var redan på Bollnäs sjukhus, fick inte åka hem. Inte ens för att ordna för mina djur!  Nu blev det 3 påsar blod och en påse järn. Skulle få en akuttid i Gävle för en coloskopi och gastroscopi.  Fick permission över helgen, sen ringde de och skrev ut mig. Inte akut-läge längre, Gävle avbokat.
Nu har jag fÃ¥tt tid i januari för den stora kollen, nu i Bollnäs. Vet inte hur jag ska klara det, inte heller hur jag ska ta mig dit. Landstinget bjuder pÃ¥ buss-eller tÃ¥gresa. Men gäller inte min assistent och hur göra med rullstolen?  Dessutom ska jag ju laxera massor, även dagen D …. Är rädd! ..
Jag känner att blodvärdet sjunkit igen, läppar och fingrar vitnat och så trött, så trött. Huvudet värker och det som heter koncentration finns knappt.

Familjen har också haft svårigheter, en del är rent otroliga.Men det går jag inte in på, i alla fall inte nu.

Mellansonen och hans två barn kom dagen före julafton. Det har blivit en tradition, tyvärr blir det inte så nästa jul. Då är det mammans jul med barnen. Kommer att bli väldigt tomt och konstigt.  Hoppas att de kommer till Nyår även om det inte är lika många dagar. Vi bakade Lussekatter på Juldagen, det tyckte alla var roligt. Som med alla barn är det lite svårt med maten, så den julmat vi vuxna ville ha gick inte så bra.

Nu är det bara 5,5 timmar kvar av detta ”skit-Ã¥r”!  2017 MÃ…STE bli bättre. SÃ¥ det sÃ¥!

Publicerat i övrigt, Dagbok, familj, minnen, sjukdomar, socialt | 1 kommentar

Harlow och kramar!

För länge sedan, på 80-talet, läste jag några poäng psykologi på högskolan i Gävle. Distans förstås, annat gick inte med barn och (natt)jobb. Det var på den tiden då man hade manchesterbyxor och näbbstövlar om man läste något så flummigt som psykologi. Jag tror att 90% av studiekamraterna var förskolelärare, det var inne då med dessa studier.

Det jag kommer ihÃ¥g mest var att vi mest läste olika teorier (gubbar!) och att teorierna skilde sig mycket frÃ¥n varandra. (”Gumman”)Miller skyllde ALLT pÃ¥ modern, (Hon hade nog inga egna barn, eller kanske det var just det hon hade?) Freud vet ju alla ansÃ¥g att kvinnors problem berodde pÃ¥ penis-avund(!).
”Gubben” jag kom att tänka pÃ¥ just idag var Harlow. Han gjorde experiment med apbarn, vissa fick växa upp med en tygmamma som inte hade mat att ge, andra med en stÃ¥ltrÃ¥dsmamma.  Den ”mamman” gav barnen mat, men inget annat. Om barnen skrämdes eller var oroliga sökte de upp den mjuka tygmamman, trots att där inte fanns mat.  Harlow ville visa att det inte bara är mat som är viktigt för barnen, de behöver mjuk omvÃ¥rdnad lika mycket.  (Hela experimentet är ju gräsligt och skulle nog inte tillÃ¥tas idag!)

Men det som skrämde mig, just idag, var att ett äldreboende här i Sverige har skaffat ”robot-katter” som de gamla kramar och gosar med.  Vad är det för fel när vi inte har personal som kan ge en kram eller sitta och prata en stund?

DÃ¥, pÃ¥ 80-talet, var det lika ont om personal! Jag vet, jag jobbade mycket pÃ¥ det som hette ”lÃ¥ng-vÃ¥rd”.  Men vi hann prata, krama, läsa tidningen högt, med mera.  Kanske inte alla dagar, men tillräckligt ofta för att det inte skulle behövas robot-katter!

Dessutom finns det många äldreboenden som nu har livs levande katter som bor tillsammans med de gamla. Det finns tränade hundar som kommer och besöker, tillsammans med utbildad personal.

Jag vill INTE ha en robot-katt, kom ihåg det!

P.s. Det finns leksaksdjur som kan utföra saker på kommando! Jag vill inte ha en sådan heller, men gärna en levande kisse!

Publicerat i övrigt, Dagbok, debatt, Djur, Katter, socialt | 1 kommentar

Så otroligt trött!

Tröttheten har tagit över allt! Jag somnar när och var som helst. T ex igår somnade jag vid köksbordet medan jag skulle svara på ett sms. Just DET var väl inte så konstigt, men att jag sedan sov till 02.30 var ju konstigt.  Vaknade av att jag var kissnödig, annars hade jag nog sovit ännu längre.
Nyss försökte jag kolla lite på Netflix, en serie jag verkligen gillar (Lie to me, tyvärr bara två avsnitt kvar!) Men jag måste kolla på samma avsnitt en gång till, somnade förstås.  Jag har sovit flera omgångar under dagen, men tröttheten finns precis hela tiden. Just nu så trött att jag mår illa.

Jag vet att blodvärdet är lågt men har inte fått svar på lungröntgen som jag gjorde för länge sedan. Jag vill veta om abcessen är borta, är det så konstigt? Om 2 veckor har jag en läkartid, hur ska jag orka den tiden? Hostan finns kvar och att det finns massor av slem som borde upp. Jag har fått 4-5 böldliknande saker i ena armhålan, detta är inte speciellt skönt, det tyder också på att det finns någon infektion i kroppen.

Orkar inte skriva mer, somnade här ocksÃ¥ ….

Publicerat i Dagbok, sjukdomar, socialt | 1 kommentar

Människor!

Det finns vissa människor som jag liksom tar till mig nästan pÃ¥ en gÃ¥ng. Ofta är det nÃ¥gon som sitter vid dörren till ICA eller Lidl osv och som (ibland) pÃ¥kallar min uppmärksamhet.  Det kan bli ”för mycket” av  det där och dÃ¥ tar jag mig bara förbi. Men för närvarande har jag tvÃ¥ favoriter, en ”tomte-gubbe” vid ICA och en gammal tant vid Lidl. Tomten skrattar och hejar när vi ses, han känner igen mig. Ett vackert vitt skägg och hela mannen ser proper ut.  Det kan jag inte pÃ¥stÃ¥ om tanten vid Lidl, en ensam tand finns i munnen och hon babblar massor, bara enstaka ord kan jag förstÃ¥.  Jag antar att hon är mycket yngre än vad det verkar.

I fredags var jag och Lotta och handlade pÃ¥ Lidl, det blev tre kassar och Lotta gick före till bilen, jag försökte rulla själv. Men när jag kom till en snökant blev det stopp. DÃ¥ kände jag att nÃ¥gon knuffade mig över kanten och sen hela vägen till bilen.  Jag sÃ¥g ju inte vem som hjälpte mig, ofta är det invandrade killar som hoppar in.  Men inte denna gÃ¥ng, det var den ”gamla tanten”! När vi kom till bilen och vi sÃ¥g varandra började hon prata. Jag skulle sÃ¥ gärna vilja förstÃ¥ vad hon säger ….

I gÃ¥r var jag pÃ¥ samma ställe och det var ”tanten” ocksÃ¥.  Hon verkar vilja ha kontakt med mig, tror att jag förstod en del av vad hon sade. Hon kommer frÃ¥n Bulgarien och har varit här i 6 Ã¥r, jag vet inte om det är i följd. Palmerna och värmen saknar hon. Den fula jackan hon har är bÃ¥de lortig och trasig, hon visade pÃ¥ ärmarnas lager av smuts. Det fanns en skam, samtidigt är det nog som en sorts uniform. Om hon vore stiligt klädd skulle det nog hamna ännu mindre slantar i muggen. Ingen skulle förstÃ¥ att den Damen tigger …

Jag har läst på lite om Bulgarien, visste nästan ingenting. Landet är med i EU och NATO, det finns väldigt mycket korruption. De maffiamedlemmar som tidigare smugglade cigaretter och alkohol har insett hur mycket pengar det finns att hämta inom politiken. De har blivit högt uppsatta politiker som får höga löner via EU.  BNP är lågt ( Bara för att belysa det ekonomiska läget: BNP i Sverige är 579,7 USD och i Bulgarien 54,7 USD, siffrorna är från 2013)Utbildningen eftersatt, 16 000 universitetsstuderande totalt! Det talas flera språk men många bulgarer är analfabeter, då framför allt romerna. Det förekommer mycket svält, men inte officiellt. Lika med arbetslösheten, på pappret bara 6%, men långt från alla är registrerade. Man har inte heller koll på innevånarna, finns inga register som stämmer. Finns inte ens säkra uppgifter på antalet innevånare, inte alla födda registreras.

Hur kan EU tigande se hur det är för många människor i de anslutna länderna? Bulgarien och Rumänien är väl de länder där det är värst. (Innevånarna säger själva att det var bättre förr, under Sovjettiden. Då fanns sjukvård och skolor som gratis, det fanns mat och arbete) Borde inte Politikerna i Bryssel se till att de pengar de skickar går till de som behöver dem och inte för att hamna i gangsterfickor?  Alla vet ju hur det är.

Men när det är enda sättet att få mat till familjen att sitta med en mugg, i snö och kyla, utanför en affär och hoppas på några kronor, då är det något som är väldigt fel!

Publicerat i övrigt, Dagbok, debatt, minnen, socialt | 1 kommentar