I går hade jag väldigt ont och inget hjälpte. Jag var tvungen att gå ut med Totti om ett tag och skulle inte klara det som det var.
Då så tog jag mod till mig och tog en HEL extra Metadon klockan 12. En timma senare var jag så att jag kunde gå ut med vovven och kunde även plocka lite här hemma. Det höll i sig i flera timmar och var skönt! Visst hade jag ont ändå, men det var på en annan nivå. Om man ska gå på den 10-gradiga smärtskalan låg jag på ca 9 innan tabletten och kom väl ner på 6 efter. Så lågt var det hemskt länge sedan jag var.
Tyvärr så kan jag ju inte fortsätta med detta, att ta extra Metadon. Mina piller räknas och jag får inte ut nya i förskott. Men det var detta jag menade när jag bad om att få behovsmedicin (som jag inte fick).
Jag har funderat lite kring det där med ”Livskvalitet”, frågan är om jag har så mycket av den varan. Allt cirklar ju kring min värk och hur jag mår och sover. Sociala kontakter har jag ytterst få, orkar inte med folk. Det är kompisen BB, mina barn och hunden som ger mig lite innehåll i livet. Men telefonen ringer ytterst sällan, det är jag som ringer upp i 95% av fallen.
Jag har skickat efter Ann Heberleins bok Jag vill inte dö, bara inte leva. (På Adlibris, boken kom dagen efter beställningen). Hoppas jag förmår mig till att läsa den, det är svårt med koncentrationen. Den handlar ju inte om mitt problem, men jag är intresserad av bipolaritet.
Tyvärr så kunde jag ju inte ta extra Metadon idag, dagen har varit lång och ond. Försökte titta lite på det alpina på TV men det gick inte. Skulle kanske ha en TV vid sängen också….
Åh, f-n att det skal göra så j***a ont! Och skit att man kan bli beroende av de ”bra” medicinerna. Lider med dig och känner så väl igen mig i dina beskrivningar av den sociala förlusten, koncentrationssvårigheterna och tårarna, även om jag ligger mycket längre ner på smärtskalan. Önskar jag kunde hjälpa dig!
Ifall läkare fattat att man i första hand är BEROENDE av smärtlindring och inte av själva medicinen så hade bara det varit en lindring i sig.
Att inte panodil hjälper mot ALLT är väldigt tråkigt men så är det.
Att ha djävulusiska plågor är inget liv och vad gör man då? Jo, man tar smärtstillande.
Tyckte du har lidit tillräckligt och inte ska du må dåligt för att du tar en extra tablett.
Att du inte får något utrymme för trygghetsdoser är en stor skam!!!
Stå på dig vi på GNYu vet hur du har det och vi står bakom dig!
Fridens/Ammie
Instämmer i Ammies kommentar.
Smärtlindring kommer faktiskt i första hand, rent medicinskt, i alla sammanhang.
Det där vet doktorerna. Problemet kan tyvärr bottna i att det finns en ekonomi som styr.
Läkemedelsindustrin håvar in massor med pengar och politiker vill att doktorerna ska hjälpa till att dra åt svångremmen bl.a. genom att se till att ordinera så lite läkemedel det nu bara går.
Du får fortsätta tjata på din vårdcentralsdoktor och de i smärtteamet.
Sedan kan jag kanske komma med ett tips.
”När allt känns skit så har man inget att förlora på att tänka positivt.”
Koncentrera sig på det man kan.
Jag vet att jag kanske tjatar om det, lite här och där, men det är ju för att det är en metod som inte kostar något och som man svårligen har något att förlora på att pröva.
Men, självklart är det så, har man värk, smärta så det inte går att tänka, ja då har man ju bara hoppet kvar, hoppet om att det ska gå över. Lätta lite.
Ibland har det hjälpt mig, när det har känts så, att likt förbaskat koncentrera mig ‘igenom’ det där.
Värk, smärta tänker jag mig då som något som bränner, hettar. Inga problem när det gör djävulskt ont…
Sedan djupandas jag och använder ‘tankekraften’ till att koncentrera utandningen till den punkt där det gör som mest ont. Försöka hitta ‘kärnan’.
Och sedan ‘tänker jag mig’ att det är ‘värme’ som jag sedan sprider ut i hela kroppen.
9 av 10 gånger funkar det och sannolikt är det själva djupandningen som hjälper. Kan du djupandas ja då får kroppen det svårare att vara spänd. Och då sker liksom en avslappning per automatik.
Givetvis försvinner inte smärtan genom att försöka andas bort den men jag tror att jag i alla fall lyckas hindra att den blir värre. Jag kapar liksom topparna, kanske främst genom att signalera till kroppen att ‘jag är inte rädd’.
Kramar!