Sedan ca 15 år tillbaka har jag tagit Risperdal, ett neuroleptikum mot psykoser bl a. Fick det insatt då jag hade hallucinationer i samband med ett ryggskott. Det har hjälpt mig men nu tyckte jag att jag inte behöver det längre. Har inte träffat någon psykiatriker på över 2 år nu. Det är bara att ringa när pillren tar slut så skriver psyk ut nya.
Jag kände att det var fel att bara ta dem på rutin. Så jag började så sakterliga trappa ut dem, började för snart 3 månader sedan och tog det verkligen i lugn takt. Nu var jag nere i 1 mg/dygn från att ha tagit 4 mg. Då började det gå på tok.
Jag blev mer och mer trampig och koncentrationen var noll. Kunde inte följa ett TV program som var längre än en tim. Och jag kunde inte sitta stilla, måste gå runt, runt i lägenheten hela tiden jag var vaken. Att skriva en blogg var fullt jobb t ex. med många pauser.
Så jag ringde psyk mottagningen och fick då rådet att ta tillbaka Risperdalen igen, tydligen behövde jag den.
MEN, min undran är: var det abstinens (trots den långsamma nedtrappningen) eller var det ett verkligt behov av medlet? Hur får man svar på den frågan?
Jag tar nu full dos igen och är nästan helt besvärsfri, lite tramp är kvar. Det känns som ett misslyckande.
Våren har kommit av sig här. Idag är det bara 2-3 grader och grått, disigt. Vilken skillnad från i går då vi hade 16 och sol. Men en hel flock med bofinkar såg jag under rönnen utanför mitt köksfönster och sångsvanar och kanadagäss har jag hört på håll. Så aprilvädret är sig likt, ena dagen fint , nästa vinter igen.
Värken håller i sig och inget hör jag från smärtis heller. Jag ringde på deras telefonsvarare i fredags, men ingen ringde upp mig. Får väl göra ett nytt försök i morgon igen, tycker definitivt inte om att behöva tjata.
Påsken kommer nu snart och Gävlefrämmande ska jag få, när vet jag inte än. Jag måste nog ut och handla själv denna vecka, det tar emot hemskt. Dels vet jag att jag får väldigt ont, dels är det jobbigt med alla som tittar på mig och ser hur jag går. Jag hasar mig fram nu och vinglar hemskt. Men jag kan inte överlåta allt på kompisen BB. På sätt och vis, mitt i all bedrövelsen, är det en liten tillfredsställelse när jag lyckats klara av det själv.
Lena!
Förstår att det känns som ett misslyckande men det är det inte.
Det är ju lätt för mig att säga men jag menar det verkligen!
Nedtrappningen har varit tillräckligt långsam enligt dom erfarenheter jag har från mina år på psykiatriska kliniken, men det vet så klart din läkare bättre.
Jag minns när jag var förtvivlad över att behöva äta antidepressiv medicin och min läkare sa: ”Vi är många som behöver det och får hjälp av det”.
Man kan se din psykosmedicinering på samma sätt. Har man haft en psykos eller en svår depression kan man behöva stå kvar på medicinen, som en underhållsdos för att må bra.
Roligt är det inte men du slipper må så dåligt.
Det var modigt att göra ett försök, tycker jag, men jag är glad att du mår bättre nu efter att ha börjat igen.
Du är en riktig kämpe, Lena!
Varma kramar
din smärtsyster