Saknad.

Det är nu sjätte dagen utan Totti och det blir visst bara värre och värre. Jag saknar henne så. I alla situationer. Hon borde finnas där bredvid mig, när jag sover, när jag äter, när jag tar en promenad, ja alltid. För jag går mina hundpromenader trots allt, måste ut och röra på mig. Och det är en sådan ingrodd vana att ta dessa promenader. Många människor stannar mig och frågar var jag har hunden och då får jag svälja tårarna igen. Men samtidigt känns det bra att få tala om Totti.

För att tala om något annat.

Jag är nu snart helt utan en sorts smärtstillande piller. Skulle ju trappa ut dem enl. ordination. Men jag måste säga att det går INTE bra. Begriper inte heller varför de skulle bort när jag äntligen hittat något som hjälpte skapligt. Måste ringa smärtis i morgon och förklara min ställning för syrran där.

Jag har nu några dagar hållit på i trädgården, krattat lite, klippt bort vissna blommor på Vresrosorna, tagit bort visset i rabatterna och klippt rosorna och Clematis. Rosorna ska man ju klippa när björkarna har blad som musöron, det hann jag inte med på, det gick så fort. På en dag var bladen utslagna. Jag har tagit det lugnt och gjort många pauser, annars hade det definitivt inte gått. Ont fick jag i alla fall. Men det är jag ju van, man får betala med värk om man gör något utöver det allra vanligaste.

Andra bloggar om: hund, saknad, död, smärtpiller, smärtmottagningen, trädgårdsarbete, rosor, clematis, rabatter, krattat löv, smärta, värk, betalning