Sedan några dagar tillbaka sjunker jag ner i min deppighet mer och mer. Det är en känsla som jag väl känner igen, dras med den ganska ofta. Jag äter varje dag medicin mot det och nu hjälper den inte alls. Jag tror att om man står på den sortens piller för jämnan så ”tar” de inte när det verkligen gäller.
Jag är inaktiv, gråter mycket och kan inte koncentrera mig alls, tittar inte på TV, bläddrar rakt igenom tidningen, kan strunta i att tvätta mig i dagar och sover ovanpå överkastet (då slipper jag bädda). Det kan hända att jag knäpper på datorn men inte bryr mig om att kolla något på hela dagen i alla fall.
Tror att jag ska ringa min gamle kontaktperson på öppen psyk i morgon och beklaga mig. Om jag kommer mig för med det alltså.
Trots allt har jag skaffat årets alla sommarblommor nu, köpte de sista idag. Men inte ens det var roligt, bara ett ”måste”.
I går klippte jag gräsmattan första gången själv i år (också det ett ”måste”) det blev 4 pauser och ont som betalning. Om jag inte hade haft dessa saker som ”måsten” skulle jag hellre ha låtit bli, men nu, efteråt, är det ganska skönt att det är fixat.
Jag tycker att livet är tomt och utan mening nu. Det jag gör, kommer aldrig av glädje. Och jag saknar Totti så. Inte heller kan jag skaffa någon ny hund innan min operation är gjord, blir ju borta minst 2 dygn och har ingen som kan ta hand om en valp så pass länge. Kanske jag helt ska skippa tanken på en hund?? Velar så…
Andra bloggar om: depression, deppighet, medicin, inaktiv, koncentration, psyk, sommarblommor, gräsklippning, ”måsten”, meningslöshet, saknad, hund, operation
Lena!
Jag känner med dig när du har det så här! Det är så svårt när det mesta i livet bara känns tomt och meningslöst. Och jag anar att din sorg efter Totti blir extra tung att bära när du känner dig så nere.
Jag hoppas du ringer upp din kontaktperson imorgon! Bara att sätta ord på hur man känner sig kan hjälpa lite, det blir i alla fall inte värre av att du får prata av dig lite!
Gör det, Lena! (det är så lätt att säga, och svårt att göra när inga krafter finns…..men försök!)
Kramar!
din smärtsyster
Jag vet att det inte hjälper så värst men skickar massor av värmande kramar i alla fall. Precis så som du känner det gör jag med i perioder då precis allting känns som oöverstigliga hinder. Varför klä sig när man ändå ska klä av sig o.s.v.
En dag som denna då jag ändå mår hyfsat kan jag med logiska ögon se att det första lilla steget man tar oftast leder till ett steg till, sedan ett till och så vidare. Men har man den där blytunga känslan i fötterna så är inte ens det där första lilla steget lätt att ta.
Jag vet inte hur du har det rent socialt men jag brukar må bättre om någon väninna släpar ut mig. Goast C (som är länkad på min blogg) brukar få ringa och tjata mig ur sängen de veckor jag inte har Loppan. (Loppan fungerar annars alldeles utmärkt som väckarklocka varesig jag vill vakna eller inte)Ibland studsar jag upp, ibland är det ett helvete. Det där varierar som väder och vind. Och är det grått och regnigt och BLÅÅÅÅSIGT, ja då funkar då rakt ingenting.
Du är stark som vågar berätta om hur du mår. Det visara andra att de inte är ensamma och andra kan komma fram till dig och säga: Du är inte ensam.
Kram på dig.
Ps: På tal om dur och hundar och grejer. Har du inga småfåglar du kan locka till dig utanför ett fönster? De brukar vara ganska vilsamma att sitta och studera. Mitt ex föräldrar hade en liten talgoxe som åt hasselnötsspån från deras fönsterbleck.
Och jag håller med Kristina!
Kramar!
Håller oxå med!
Kramar i massor!
imse skriver i sitt inlägg: ”Adoption” den 12 jun 2009 om att ‘adoptera’ en orangutang.
Skulle det vara nåt?
Kramar!