Förra lördagsnatten höll jag på att stryka med! På allvar, alltså. Tack vare min mobil och kompisen BB gick det ganska bra.
Så här var det:
Jag hade extra ont i mina höfter så jag tog mitt livs andra Voltaren T. På bara ca 30 minuter var jag knalldålig. Som tur var fick jag mobilen med mig på toa. Både diarré och kräkning. Hela jag brann och var röd (tror jag). Mitt i allt lyckades jag ringa BB och fick ur mig några ord som gjorde att hon hoppade i bilen och kom. Jag skulle ringa 112, men lyckades inte. Inte kunde jag prata heller.
När BB kom rann det slem ur mig och jag satt fortfarande på toa. Hon sa sen att hon trodde jag hade fått en stroke. Ialla fall ringde hon 112 (under tiden hon ringde ramlade jag av toa åt sidan och BB försökte få upp mig igen.)och ambulansen kom, då var jag helt borta. De lastade in mig och satte en massa nålar. Såg sen på övervakningslistan att blodtrycket hade legat på 60/40. Hörde nåt om Betapred och adrenalin. Det blev en resa med blåljus till Bollnäs.
Framme i Bollnäs sattes en kateter. Och EKG togs. Sen tuppade jag av igen och vaknade på avdelningen, IVA. De hade kallat på narkosläkaren och det var min gamle chef.
Värst var sen att jag inte fått glasögonen med mig så jag var nästan blind. Men dosan till baksträngsstimulatorn var med och det var ju tur i oturen.
Dagen efter var jag ganska pigg men otroligt trött och fick åka hem på eftermiddagen. Äldste sonen I kom och hämtade mig.
BB hade fraktat över Pajas till sonen på natten så honom hämtade vi på vägen hem.
Tänk, vad hade hänt om jag inte fått telefonen med mig på toa? Och om jag hade väntat lite med att försöka ringa? Jag hade inte klarat mig.
Sen då på tisdagen kissade jag blod, UVI. De hade väl inte tvättat mig ordentligt när de satte katetern. Så nu äter jag antibiotika igen.
Men jag är så trött nu, hemskt trött. Orkar inget allls.
Och nu får jag inte äta Voltaren (naturligtvis inte), Ibumetin och alla besläktade preparat, Treo, Magnecyl mm. Jag är livrädd för nya piller. Tidigare tog jag 3 st Ibumetin/dag, nu måste det räcka med 4 Panodil/dag.
Pajas fick en snabb socialisering och som tur verkar det ha gått bra.
Men jag har fortfarande hemskt ont i höfterna och inget som hjälper. Måste nog bli kortison injektioner i dem som jag fått förr.
Dessutom så ser jag snart inte alls att läsa, varken tidningar eller på skärmen. Måste ha nya glasögon!
Lena!
Det måste ha varit en fruktansvärd upplevelse! Vilken tur mitt i allt att du hade telefonen med dig!
Förstår att du måste vara jättetrött, det tar nog ett tag att hämta sig efter en sådan pärs.
Hoppas du får hjälp med din värk i höfterna!
Kram!
Vilken hemsk upplevelse!!
Kan bara tänka mej in i det hela!
Tur att mobilen var med, man kan ju bara spekulera vad som annars skulle ha hänt!
Tur du har vännen BB så nära dessutom:-)
Kramar!