Tänker på förra året så här dags. Då höll jag på och julbakade, städade och pysslade. Visst hade jag värk och svårt att gå men det gick.
Nu är sitsen en annan. Jag kan inget göra av julstök, inte ens handla det jag vill ha hemma.
I april dog Totti, min trogna följeslagerska sedan 8 år, skaffade en valp i somras. Det var nog då det började rasa bakåt på riktigt. Jag upptäckte att jag inte kunde gå ut med valpen och till slut hittade jag ett annat hem åt honom. Han fick det bra där, det är huvudsaken.
På ett halvt år har jag förändrats så att min psyk-kontakt, som var här på hembesök idag, blev chockad. Han är helt övertygad om att jag har fått en stroke dessutom. Det skulle ju kunna förklara snedheten, han påpekade att till och med munnen är sned. Det har jag inte tänkt på.
Jag har nu på detta halva år gått från att ha rollator som stöd ute till att ha den jämt till hands, även inne. Kan till nöds ta några steg utan den. Ute blir det mer och mer rullstolen som gäller. Mitt hem ser snart ut som ett sjukhem, med olika anpassningar. Och eventuellt så ska jag få en personlig assistent. Det kan bli jobbigt att ha folk omkring mig så mycket, jag som nu är van att vara ensam sedan Bert dog för drygt 6 år sedan. Det kanske gäller att sätta gränser? Svårt det där….
Min bloggvän Kristina (tyvärr ingen länk, kan inte längre) har funnit frid i sitt mående. Det kan inte jag säga att jag gjort. Jag kan inte acceptera min situation, inte än. Det kanske kommer, men det lär dröja.
I alla fall har jag åter hittat till kyrkan och när jag är där kan jag få lite ro i sinnet. Bäst är det för mig med Taizee-mässorna, de är inte så långa heller, så jag behöver inte sitta så länge i bänken som inte är gjord för onda ryggar. Fast sist tog jag rullstolen, då gick det bättre. Men det är konstigt att så många har glömt mig där. Jag var ju kyrkvärd under ett par år så jag tycker att de andra kyrkvärdarna borde i alla fall känna igen mig. Är jag kanske så förändrad att de inte kan placera mig alls?
Nog om detta nu. Men jag var tvungen att skriva av mig mina funderingar.
Hej Lena! Jag tror inte att människor har glömt dig, men har svårt att veta hur de ska tackla din sjukdom – om de ska låtsas som ingenting, fråga hur det står till och vara rädda att trampa på en öm tå. Ett vanligt dilemma. Om du orkar så ta initiativet, så kanske de förstår att du vill ha kvar dina kontakter!
Ja, det är en välsignelse med de fyrfota så länge man orkar med dem. Även om jag inte är sjuk på samma sätt, men har en del krämpor är det hundarna som får fart på mig!
ha en trevlig 1:a advent!
Usch vad jobbigt du verkar ha det. Och så synd att du inte kunde ha hunden kvar. Men kanske nåt annat djur, marsvin, burfågel eller nåt kunde vara lämpligt?
Tror säkert att du skulle kunna få till en bra gästblogg hos mig. Försök!
http://zvammel.blogspot.com/2009/11/vill-ni.html
Kan tro att det känns trist och hårt när man ser tillbaka hur det var ”bara” för ett år sen. Då du fixade och donade och nu är det ett helt företag att bara ”he upp sej”.
Känner igen mej lite där…nu har ju jag inte lika besvärligt som du…men det känns att man har blivit sämre, att man inte klara samma saker som förr som var en självklarhet…Det är jobbigt!
Men nu har du ju Lakrits
som behöver dej…å älskar dej…
Kramar!
Tack för alla uppmuntrande tillrop. Det värmer.
Ja, jag har Lakrits (min kisse), han/hon (ännu inga testiklar framme!), 4 månader är han nu. Men han sover mest hela dagen. Sover nu sen kl 11, sen blir det fart.
Jag har kokat sill-lag idag, tänkte att lägga in sill kan jag väl göra. Men det var jobbigt trots att det gick fort. Blir värre när löken och sillen ska skäras. Har en tanke om att baka en sorts kakor, jag kan sitta vid bordet och rulla kulor. Men degen ska göras och så gräddningen. Få se om jag ger mig på det en annan dag.
Löser det sig med personlig assistent så blir ju allt lättare.
Kram på er!
Lena!
Hm, det där med stroke borde utredas! Det kan ju vara en liten propp/blödning som spär på din snedhet, särskilt om du är sned i munnen!? Och om någon som känner dig sen tidigare ser en sån förändring…
Om du inte orkar själv, kan du inte med psykkontaktens hjälp få en remiss från din läkare om undersökning?
Hur har det gått med dina andra utredningar med blodvärde m.m.? Har du fått några besked?
Du skriver att jag har funnit frid i mitt mående, nja jag försöker acceptera så gott det går och de stunder det går bra är guld värda. Men jag rasar ner i mina diken och får stunder när jag är helt förtvivlad och inte ser nån ljusning.
Då försöker jag tänka att det är som solen bakom molnen, det finns där även om jag inte ser det, men jag lyckas långt ifrån alltid övertyga mig själv… och då är det bara att dra filten över huvudet…
Tänker på dig, Lena i din jättesvåra situation! Det låter så trist om människor i kyrkan har ”glömt dig” men jag håller med Lena här ovan, att om du orkar så visa att du vill ha kontakt.
Männiakor sticker ofta huvudet i sanden av rädsla att göra fel och så gör man i stället ingenting.
Kramar till Dig och Lakrits