Tillbakablickar

Eftersom jag hörde på Karlavagnen igår som handlade om förväntningar på 2010-2019, gör jag i stället en blick bakåt i tiden. På det som varit under det första decenniet på 2000-talet. Det kanske kommer lite i ologisk ordning och inte på dagen rätt heller.

År 2000 sålde Bert och jag vårt hus. Vi orkade inte med det längre, det var en av hans söner som köpte huset. Vi flyttade in till Centrum till en lyxlägenhet med bubbelbad och separat duschrum. Vi trivdes jättebra där. Men Bert blev sjukare och sjukare, han hade Diabetes typ 1 och hjärt-kärlsjukdomar. Han hade opererat bypass och även halspulsådrorna på båda sidor. Mer och mer insulin gick det åt också. Men han gick ut med hunden ibland och satt gärna vid datorn och tog ner musik (Vi visste inte då att det var olagligt).

En septembermorgon 2003 skulle jag väcka min man Bert. Det visade sig att han hade somnat in för gott under natten. Jag hade inget hört och han låg som alltid med händerna under kinden, det såg ut som om han sov. Han kan inte ha känt något alls. Det tog helt bort min dödsångest i alla fall. Sedan blev det naturligtvis begravning och det var jobbigt.

Under 2005 flyttade jag till en tvåa med kompisen BB som granne, där trivdes jag aldrig riktigt. Kändes som jag var tvångsförflyttad till ett ”dåligt” område. Jag ställde mig nästan på en gång i bostadskö till det område jag nu bor i. Fick en trea här 2007.

2007 fick jag min första attack av Meniéres sjukdom. Det blev så illa att jag föll hårt ner i asfalten och fick en subbarack-noidalblödning i hjärnan. Hamnade en veckan på NIVA i Uppsala, sen en vecka i Bollnäs. Hem utan uppföljning. Jag hade restsymptom som yrsel, fumlighet och talsvårigheter. Jag har fortfarande svårt att skriva för hand och finmotoriken är usel. Kan t ex inte handarbeta mer, vilket är synd. Det hade ju varit bra terapi nu när jag mest bara sitter…. och sitter.

Efter detta repade jag mig aldrig. Blev i stället bara sämre och sämre, framförallt fysiskt. Psykiskt var det lugnt. Precis som om kroppen bara kan känna det som är värst för ögonblicket. Ryggen började spöka mer och mer och det gick ner i ben och fötter också.

Kom till smärtmottagningen under 2008 fick en TENS- apparat som inte hjälpte ett dugg. Piller och mer piller, starkare och starkare. Våren 2009 fick jag en tillfällig baksträngsstimulator inoperedad för test om jag skulle vara betjänt av en permanent sådan. Testen visade fina resultat och i maj fick jag min nya apparat inopererad. Det blev en stor besvikelse! I stället blev jag nu åter sämre än tidigare. Mer piller. Och stimulering trots allt. Nu kör jag apparaten dag och natt och till vilken nytta undrar jag.

Mellan där så blev min hund, min älskade Totti, svårt sjuk. Det visade sig att hennes hjärta inte orkade. När jag tog henne till veterinären kunde hon inte gå. Det gick så fort, på en dag från frisk till dödssjuk. Det fanns inget att göra annat än att låta henne slippa lida mer. Hon somnade i mitt knä, vad jag grät. Faktiskt mer än när Bert dog.

Efter ett tag skaffade jag en valp, kallade honom Pajas, en blandras. Jättesöt och gullig. Men min försämring fortsatte och jag var tvungen att hitta ett nytt hem åt honom. Jag kunde inte hinna med att gå ut med honom när han pep. Hittade en trevlig tjej som tog över honom och det verkar gå jättebra.

Utan djur kunde jag inte vara så nu har jag en katt som fyller 5 mån den 3:e januari. Det är en blandning mellan mor Maine Coon och far Exotic, så det blir nog en stor katt. Lakrits heter han. Han är ganska reserverad mot främlingar men blir bättre och bättre. Han är väl mysig och kelig mot mig, men en hund är han inte. Annars har jag haft hund nästan ända sedan jag kom till Sverige igen.

Hemtjänst har jag haft i ökande grad efter olyckan 2007, nu gick det inte längre så jag begärde personlig assistent. Och den 22:a dec nu i år fick jag ett positivt besked. Jag fick det, 60 timmar i veckan. Nu ska jag leta ut folk, heltiden har jag hittat, det är värre med deltiderna. Men jag ska få hjälp av LSS-chefen som kommer hit den 7:e januari.

Det blev en lång historia och säkert har jag glömt mycket men i stora drag så är det väl vad som hänt. Få se nu vad nästa decennium för med sig.