I många blogginlägg ser jag att skrivaren har en önskan om att skriva en bok.
En sådan önskan har jag haft i många, många år. Mest aktuellt blev det nog när jag kom ut från psykvården. Där fanns det mycket som skulle behöva påtalas. Och lika verkar det vara nu också, om inte ännu värre. Jag låg inne ”på papper” som det kallades. Lagen om sluten psykiatrisk vård. Hamnde i den sitsen efter 2 avancerade självmordsörsök. Då blev jag förnedrad, nedtryckt och felbehandlad, inget kunde jag göra mot det. Personalen hade alltid lagen på sin sida. Men nu är mycket glömt och förträngt, så någon bok om det blir det aldrig.
Vad finns det då att skriva om? Hur smärtpatienter behandlas? Men det är det väl ingen som tror på, om de skulle få höra sanningen. Där handlar det också mycket om förnedtring, att inte bli trodd och att nonchaleras.
Det är klart att en deckare skulle jag väl kunna klämma ur mig, så många sådana som jag har läst. Men det var just det, det finns redan så många bra deckare. Hur skulle jag kunna slå mig in i den branschen?
En novellsamling då? Dels är det svårt att skriva en bra novell, dels tycker jag inte själv om att läsa sådana. Så det får nog också vara.
Det lutar nog åt att det förblir en dröm, min egen bok blir nog aldrig skriven.
Så mycket förfärligt du gått igenom Lena, jag har tyvärr fått en inblick i den världen som vårdar oss då vi har psykiska åkommor jag också, som nära anhörig, det är inte roligt kan jag garantera.
Tycker absolut att du ska skriva, du måste ju ha mycket att berätta, börja med att skriva ner det du ska ha med, styckevis, man kan sen ta hjälp att få ihop historien. Min sierska säger varje gång att jag kommer att skriva en bok, jag tillåter mig att tvivla, tror det är bloggen hon ser.
Har ju svårt att sitta framför datorn så det skulle nog inte fungera.
Hoppas kissemisserna förgyller dagarna och har glädje av varann, våran Smilla skulle nog dåna om det kom hit nån annan misse det skulle bli fräsning och ryggresning och jag vet inte allt.
Sköt om dig och säg till då du ska publicera boken!
Kram Nonna
Lena!
Jag håller med Nonna, så mycket förfärligt du gått igenom. Jag har arbetat många år i psykiatrin med människor ”på papper” och det var mycket mänsklig smärta jag mötte där.
Jag trivdes, det är hemskt att det måste finnas, men jag fick möta många lärare i mina patienter. Hoppas du förstår hur jag menar?
Därför säger jag som Nonna igen: Skriv! Strunta i noveller och deckare! Skriv om ditt liv! Du har massor av erfarenhet, kunskap och din unika upplevelse. Börjar du skriva om det du nu kommer ihåg, kommer det förträngda med stor sannolikhet att vakna.
Det blir säkert mycket smärtsamt för dig…! men vilken befrielse som väntar när du fått ur dig det du bär på.
Varma kramar
din smärtsyster
Nonna och Kristina!
Visst vill jag skriva, men tror att jag mest skulle ha svårt med diciplinen. Att göra upp ett schema skulle inte fugnera det heller för vissa dagar kan jag inte sitta här alls. Och visst skulle det bli mycket smärtsamt att skriva om perioderna på psyk. Men min kontaktperson på psyk ( som jag fortfarande har kvar), tycker att jag har gömt för mycket gömt i ryggsäcken.
Katterna är bästa vänner och leker och sover tillsammans. Men man ser nu skillnaderna på ”personligheter” mer och mer. Zorro är den busiga och leder i jakterna, Lakritz är lite loj och sover gärna flera timmar mitt på dagen.
Många kramar till er båda