Med Lenas egna ord…

De senaste dagarna har jag mått pest. En längre tid ( månader)har jag haft svårt att sitta stilla om jag inte gör något. Nu är det värre än tidigare. Jag gungar vart jag sitter, fram och tillbaka, drar fingrarna genom håret och biter ihop så käkarna gör ont.

ÅNGEST!  From hell!! Tar full dos av benzo var dag, jag som nästan slutat med dem. Tyvärr hjälper de bara lite, men bättre än inget.

Kan inte sitta här och skriva heller blir bara röda streck under orden. Inte kan jag läsa in kurslitteraturen heller.

Skriver mer när jag mår bättre!!

Jag är som mina element, har två lägen: av eller på.

Endera vandrar jag runt i lägenheten som en osalig ande eller så sover jag! Jag vandrar mellan köket (Fläkten) och datorn, men här händer inte mycket en fredagskväll. Lägger jag mig så sover jag inom en minut. Ställer larmet på 40 minuter, annars skulle jag sova i timmar i sträck. I dag har jag legat i tre omgångar och väntar nu på att det ska bli läggdags igen. Lägger jag mig alltför tidigt så vaknar jag vid 3-4 och så är den dagen förstörd.

Och när jag sitter så kan jag inte vara stilla, gungar som ett litet barn, fram och tillbaka i snabb takt. Inte ens underläppen kan vara stilla, den darrar hela tiden jag har munnen öppen och biter jag inte ihop tänderna så hackar de mot varandra. Skit-jobbigt är det!!

Jag var ju till psyk i tisdags. Det var det snabbaste besök jag någonsin gjort där.  På mindre än 10 minuter hade läkaren bedömt mig  och dikterat ett intyg jag behövde. Jag hade önskat få med mer i intyget, men han var för snabb för mig. Jag fick intyget utskrivet och i handen innan jag gick, DET var bra i alla fall.

Vandringspaus.
Det jag började skriva om gör att jag röker mycket nu, minst 30/dag eller snarare dygn. Inte bra vare sig för hälsan eller ekonomin. Men det är en tröst.

Har en virkning på gång, men har ingen ro att sitta med den heller. Jag skulle behöva ha sällskap på kvällarna, kunna spela lite kort eller så. TVn tittar jag sällan på, hittar inget jag gillar och DVDn lyder mig inte. Måste försöka få hit tekniksonen Jesper snart, han behöver även titta på min Iphone, den vill inte det jag vill.’

Ensamheten tär på mig, jag har bara utgående samtal på mobilen, den ringer aldrig nu för tiden. Antagligen har jag tjatat ut mina söner och bekanta om mina sjukdomar. Jag har inte sett till mina söner sedan jul nu, saknar dem. Men de har fullt upp med egna liv. 2 bor i Stockholm, en av dem jobbar i Umeåtrakten och flyger hem var helg. Den äldst sonen bor här men jobbar i Stockholm och han kommer hem sent på fredag och åker på söndag igen. Under den korta tiden ska han umgås med sin familj och se till sitt hus. Politikersonen , den yngste, har utbildningar på helgerna, i helgen är han i Kalmar. Han kan vara ledig någon dag i veckan, men då jobbar ju hans fästmö. Kanske jag får träffa dem i påsk?

Deryck, barnbarnet, har varit här i kommunen hela veckan hos farfar. Jga hade trott att de skulle kunna ta sig hit en dag, men det verkar inte så. På söndag åker han tillbaka igen, de skulle mötas i Uppsala för ”omlastning” så slipper ingen av dem åka så långt. Men visst hade det varit roligt att få se pojken!

Det har varit dagsmeja några dagar med sol och takdropp. Det sägs att fåglarna kvittrar, det hör inte jag. Men det innebär att altandörren har stått öppen i timmar och då har katterna levt loppan. Till och Med Lakritz går ut bara han vet att dörren står öppen så han kan in fort igen. Just nu ligger Zmulan här bredvid mig i rullstolen och sover och Lakrtiz har klämt in sig i den lilla transportburen. Det lutar åt bus till natten. Jag hade klippt ned min gamla pelargon så det bara var stubbar kvar och alltså mycket jord. Detta upptäckte Lakritz , han rullade ihop sig i krukan, runt stubbarna, och har brutit av skottet som kom. Nu har jag ställt den krukan i köket ,med blompinnar omkring. Får se om den tar sig.

Det blev en hel roman detta, hoppas att någon orkar läsa till slutet.

Andra bloggar om: rastlöshet, sömn, trötthet, psyk, rökning, virkning, TV, DVD, söner, barnbarn, ensamhet, dagsmeja, katter, pelargon

Egentligen har jag inget nytt att berätta, skriver mest för att hålla mig vaken ett tag till. Kan sova när och hur som helst. Denna trötthet är jobbig, sover ju skapligt på nätterna nu ca 6 tim. så jag borde vara utsövd. Men idag har jag inte tupplurat något så nu (20.10) är jag skit trött. För en stund sedan försökte jag läsa igenom ”läxan” vi fick i församlingshemmet i tisdags. Det gick bara inte, bokstäverna flöt ihop.

Jag skulle gärna vilja veta hur mycket jag får i pension i mars, får en massa papper från Pensionsmyndigheten, men aldrig någon summa. På måndag måste jag väl ringa dit och rakt ut fråga. Måste ju veta så att jag kan söka KBT.

De senaste dagarna har värken varit lite mindre, inte borta, långt därifrån men jag står ut. Tacksam för det lilla. Men då sätter magen igång. Dessutom ska vi koka allt matvatten, eventuellt bakterier i vårt dricksvatten, på måndag får vi veta.

I måndag fick jag min julklapp från Jesper och Karin, en matkasse från Lina. En massa spännande rätter att laga, spätta, kalkonkorv, kycklingfilé och hjortfärs. Och så en massa grönsaker, mest sånt som var nytt för mig. Det blir många goda middagar det, hälften av spättan har jag redan ätit och på söndag blir det kalkonkorv. Tjejerna tycker också att det är kul att få prova på nytt att laga. Tack snälla J och K för klappen!!

Håller på med ett nytt försök att ta bort Risperdon, men vid första tecknet börjar jag igen. Men jag har stått på detta piller i så många år nu så jag vet inte ens om det behövs längre. Ska til psyk läkare på tisdag, då får jag väl erkänna mina synder.

Det blir paus för vart nytt stycke så nu är klockan 20.35, snart är det legitimt att natta. Fredags-mys är inget för mig, det får andra hålla på med…

Andra bloggar om: trötthet, sömn, läxa, pension, KBT, smärta, matkasse, matlagning, julklapp, Risperdon, psyk, utsättning, fredag

Otroligt vad jag är trött nu. Jag kan somna mitt i en tugga eller med koppen på väg till munnen. Jag måste snart få reda på vad som är orsaken, glömde fråga min läkare när jag var där idag.

Jag var där för att få mina intyg för assistenterna och han skulle skriva när han fick tid. Att det brådskar var inte hans problem. Det var en ny läkare som verkade super stressig, inte alls lika trevlig som min förre.

Det bli rbara ett kort inlägg nu,så trött och orkar inget. Sorry!

Det händer ganska ofta när jag lägger mig på kvällen att jag ber: Snälla låt mig slippa vakna i morgon! Men hittills har jag alltid vaknat. Till en ny dag med värk, rastlöshet och ångest. Vad är det för vits med att kämpa för nya diagnoser? Kämpa för att överleva ännu en dag?

För var dag som går kommer jag närmare till den där morgonen då allt är slut. Jag har nu kämpat på sedan snart 20 år, kroppen måste säga ifrån till slut. Säga att nu räcker det. Jag orkar inte så länge till, men alla vitala organ verkar vara OK.

När man läser lokaltidningen, dödsannonserna, så ser jag att det är många i min ålder, och yngre, som har dött. Hastigt eller efter en tids sjukdom, alltid skulle jag vilja veta vad de dog av.

I och för sig så tror jag inte att jag blir så gammal, mycket på grund av alla piller som jag måste stoppa i mig var dag för att fungera skapligt. Men det är mycket som jag skulle vilja ha gjort. Sett mitt barnbarn växa upp, följa mina söner, rest, läst nya böcker, sett filmer och så vidare. Mycket av det där är omöjligt, jag kan inte resa, läsa, gå på bio… Inte ens TV kan jag titta på nu, det kan till en del bero på min gamla TV med dålig bild, men jag har heller ingen ro i kroppen att sitta några timmar.

Allt detta låter som om jag tycker synd om mig, men jag gör inte ens det. För det mesta bryr jag mig inte. Orkar inte engagera mig. Och över allt denna hemska trötthet som aldrig går över. Jag tror nästan att den är värst. Försöker hålla mig vaken till framåt 23-tiden för att inte vakna i svin-ottan. Om jag vaknar vid 04 (vilket ofta händer), så är hela dagen förstörd. Jag får attacker av trötthet som gör att jag bara måste lägga mig i ca 30-45 min, snart så är jag lika trött igen. Ska till läkare på onsdag, måste ta upp det då. Men han skyller väl bara på mina värktabletter som jag inte klarar mig utan. Det är som en ond cirkel.

Se nu inte detta som en sorts avskedsbrev för så är inte meningen. Hade det varit för många år sedan så hade det varit en annan sak. Men nu låter jag naturen ha sin gång, det räcker för mig.

Andra bloggar om: döden, dödslängtan, kamp, överlevnad, nyfikenhet, trötthet, tidigt uppvaknande, oengagerad,

P.s.  Min kaffebryggare läcker vatten och garantin har gått ut. Skit också!!

Jag ringde på tisdagen till psyk för att få hjälp mot min förmodade utbrändhet. Men det blev inte alls lyckat. Han sa att jag skulle dubbla dosen benzo, alltså sov jag ÄNNU mer och orkade ingenting alls. Knappt så jag svarade på tilltal. Det slutade jag med på en gång.

Eftersom jag pratar tyst och mycket sluddrigt så tror jag inte att han förstod mitt problem utan att han trodde att jag hade mer ångest! Till saken hör att han hör mycket dåligt trots dubbla hörapparater. Jag skulle behöva en annan kontakt där på psyk. Inte lätt det heller, jag hade en bra tjej ett tag men hon blev omplacerad till slutenvården.

Talet, ja. Det blir sämre och sämre, kan jag undvika att tala så gör jag det. blir väl lite med mina assistenter men de känner mig nu och för det mesta förstår de mig. På måndag får jag ett viktigt telefonsamtal, blir väl att jag lämnar över luren efter en stund för ju längre jag talar desto sämre blir det. Och som sagt, jag måste då verkligen få fram mina ståndpunkter. Och i telefonen blir det bara otydligare.

Mina ben strejkar för det mesta, jag är rädd var dag för att de ska vika sig. Och eftersom jag blev av med larmet, så kan jag inte kalla på hjälp om jag inte har mobilen med mig (den glömmer jag för det mesta i köket). Som nu t. ex.

Är inne i ett skov med krånglande tarmar igen, det är jobbigt. ”Springer” ofta på toaletten. Måste ta mig dit vid första känning annars hinner jag inte. Och det går inte fort för mig att ta mig fram.

I förrgår blev jag av med mitt långa hår, jätteskönt. Det var en syster till Suss som klippte mig här hemma, lämpligt och gratis. Dessutom har jag ringt om fotvård, måste få hjälp med mina stortå naglar. Resten får jag hjälp med hemma. Men det fanns ingen tid förrän den 20:e, tyvärr. Det känns som om den ena stortå-nageln håller på att lossna.

Det var kaos på E4 mellan Söderhamn och Gävle idag, den blev till och med stängd i ca 8 timmar och folk satt i köer. Ca 50 bilar inblandade i olyckor p.g.a. halka och snörök. Till det -15 grader på dagen. Det har snöat mest hela dagen, men det plogas för dåligt. Plogen kommer väl och väcker mig i natt, antar jag. När det snöade som värst kom de och SANDADE i snön. Vad det nu gjorde för nytta?

Andra bloggar om: psyk, bezo, sluddrigt tal, dålig hörsel, missförstånd, telefonsamtal, dåliga ben, collagen colit,   hårklippning, fotvård, naglar, E4, Söderhamn, Gävle.

Utbrändhet, utmattningssyndrom kalla det vad ni vill, men det känns som det är där jag är. Allt är för mycket, orkar inget, vill inget, vill bara sova.

Detta kan jag ha fått av långvarig smärta och osäkerhet angående utredningar, man behöver inte ha jobbat 150% på ett stressigt jobb för att drabbas. Negativ stress kallas det.Får väl höra lite mer i morgon, hoppas jag.

Så de senaste dagarna har jag gjort absolut bara det allra nödvändigaste. Virkbeskrivningen ligger på bordet och pockar på uppmärksamhet, den får ligga kvar.

Nog för nu! Orkar inte mer.

ps. fortsättningen på min väg inom psykiatrin kommer när jag orkar, har det i åtanke.

Andra bloggar om: utbrändhet, utmattningsyndrom, in i väggen, negativ stress, orkeslös

Ja, jag är mycket besviken idag. Jag trodde att jag hade MG och då skulle jag få hjälp, men proverna visar inte på det. Konstigt kanske att jag är besviken över att INTE ha en neurologisk sjukdom, det är bara det att ett piller  (eller flera) hade i så fall kunnat hjälpa mig. Nu är allt på ruta ett igen.

I och för sig ska jag på fler tester, EMG och muskelbiopsi. Men det betyder mer väntan och vem vet, kanske inget napp där heller. Men något är allvarligt fel och så här orkar jag inte ha det länge till.

Andra bloggar om: besvikelse, Myastenia Gravis, hjälplös, EMG, muskelbiopsi, sjukdomskänsla

Nu höll jag på få slut på mina morfin-tabletter, det fanns kvar till i morgon bitti, sen var det slut. Jag blev nervös och fick ångest

Jag hade redan i torsdags beställt dem och de skulle skicka ett SMS när de kommit, det kom aldrig och mängden piller bara krympte. Idag blev jag desperat och ringde till mitt apotek, hon skulle kolla. Och ja, de hade kommit igår men var inte uppackade. Glad blev jag! 16 stängde de, men redan 13 var Suss och jag där för att hämta ut dem och lite annat. Inte förvånad blev jag när av tre andra preparat hade de inte två hemma, beställde och kommer på tisdag.

Börjar bli bråttom för mig för den 27:e går mitt frikort ut. Dessutom är nog medicinen mot Myastenia inte billig den heller och den hinner jag nog bara beställa. Undrar om det räknas från beställnings datum eller den dag det kommer….

Andra bloggar om: morfin, piller, abstinens, apotek, rest, frikort, Myastenia Gravis,

På Karlavagnen häromdagen var ämnet: Vad jag tog med mig när jag kom till Sverige. Funderade nästan på att ringa.

1971 återvände jag till Sverige efter ett antal år i Holland. Vad jag hade med mig var en Volksvagnsbuss med prylar, en man och 2 söner, 2,5 år och 9 månader gamla. Jag hade packat allt, räknat och skrivit listor för tullen. Men jag hade kunnat ta med mig vad som helst, ingen som kollade ett dugg. Onödigt arbete, alltså.

Vi längtade till den svenska naturen, allrahelst jag. Men min holländske man ville också hit för den skull. Han lärde sig åka skidor redan första vintern, det blev massor med brutna stavar och skidor, men det gick.

Min pappa hade ordnat jobb åt maken, bostad åt oss också. Liten och primitiv, men vi hade ju inget att möblera med från start. Blev en resa till IKEA redan första veckan för att köpa det nödvändigaste. Vi fick verkligen mycket hjälp av mina föräldrar.

Min man jobbade kvar på fabriken några år och vi flyttade till större lägenhet och skaffade hund, en labbe. Underbar hund! Vi arrenderade ett skogstorp som sommarstuga, det gick framåt för oss.  En hel del holländska släktingar kom på besök, även vänner. Vi hade ingen större umgängeskrets, mina gamla kamrater hade försvunnit och T. hade sin sport.

Jag började jobba i en korvkiosk och blev en hejjare på det. Trivdes bra med kunderna men inte med ledningen. Jobbet gjorde mig mer oberoende av T. och det gillades inte.  Vi separerade och umgicks för barnens skull, men det blev mer och mer och till slut så köpte vi ett hus, en hyresfastighet, och lämnade orten. Flytten blev inte lång, bara någon mil.

Son nr 3 kom, men då han var 4 år sprack äktenskapet totalt och jag flyttade med barnen. Jag utbildade mig då till sjukvårdsbiträde och fick jobb på långvården. Hade kommit till rätt plats i livet och fortsatte med en undersköterskeutbildning. Det var en jobbig och en rolig period, ungar, skola, dagis, mat, bak, klädsömnad, stickning, virkning och så plugg på nätterna. Men jag och barnen mådde bra och trivdes.

De år som följde var lugna och roliga, jag trivdes med mitt jobb som USKa på IVA i Söderhamn. Barnen växte och allt var frid och fröjd. Tills jag förlyfte mig på jobbet och blev sjukskriven (-83). Ingen rehab, ingenting, bara order om att vila. Resultatet blev min första depression och mycket ångest.

Resten är historia! Den som vill kan läsa på ”Om mig” längst upp på sidan.

Om det finns intresse så kan jag fortsätta med lite utförligare berättelse om mina svängar inom psykiatrin och mina sjukomar som kommer slag i slag nu. Säg till i så fall.

Andra bloggar om: Sverige, invandring, flytt, oberoende, skilsmässa, sjukvårdsbiträde, undersköterska, arbetsskada, depression, ångest, psykiatrin,